Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 8
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och rensat bort ogräset. Det hade blivit en sed. Vem som än
bodde på stället gjorde så. Man sa att fadern och modern hade
kommit tillbaka till gravarna varje sommar år efter år. Men
sen blev de borta och gamle Hillard hade börjat den här seden.
Ärret på andra sidan dalen? Det var en gammal gruva. Den
hade aldrig burit sig. Man hade arbetat på den då och då
under åratal för den såg bra ut. Men det var länge sen. Man
hade aldrig funnit guld riktigt i den här dalen. Fast man hade
ju letat förstås. För trettio år sen var det faktiskt en liten
guld-rusch här.
En ung kvinna med bräckligt utseende kom ut genom
dörren för att ropa in den unge mannen till middag. Ljusan Dags
första intryck när han såg henne var att stadslivet inte hade
bekommit henne väl. Och sen såg han den lätta solbränna och
den sunda rodnad som hon nu bar och han ansåg då att
landet var den rätta platsen för henne. Han avböjde deras
inbjudan att stanna till middagen och red vidare ner mot Glen
Ellen, han satt avspänd i sadeln och nynnade på bortglömda
sånger. Den gropiga vägen vindlade sig ned genom lövängar
med stora ekar, här och där manzanitasnår och öppna gläntor.
Han lyssnade hungrigt till vaktelropen och skrattade av ren
lycka när en liten jordekorre ilsket grälande försökte fly
uppför en jordbank, jorden smulades hela tiden sönder under
tassarna och den slant tillbaka, ekorren gav upp försöket, störtade
sig tvärs över vägen alldeles under hästens mule och försvann
— fortfarande stormgrälande — upp i en skyddande ek.
Ljusan Dag kunde inte förmå sig själv att hålla sig till de
uppkörda vägarna den dagen och när han tog ännu en genväg
tvärs över landet mot Glen Ellen, hamnade han rakt i en ravin
som stängde hans väg så fullkomligt att han fick vara glad
åt att kunna följa en vänlig liten fästig. Den ledde fram till
en timmerstuga. Dörren och fönstret stod öppna. En katta
gav di åt en kull ungar på trappsteget men ingen människa
syntes vara hemma. Han tog stigen neråt som tydligen gick
tvärs över ravinen. Halvvägs nere mötte han en gammal man
som bar en spann fradgande mjölk. Han bar ingen hatt. Hans
ansikte, inramat av snövitt hår och snövitt skägg, glödde med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
