Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ingenting irriterande i detta. Han trivdes med alltihop, för
han var återigen tillbaka till sin gamla kamp mot naturen.
Sent på eftermiddagen lyckades han ta sig igenom och följde
en vältrampad stig ner genom en torr ravin. Här fick han
en ny upplevelse. Han hörde hundskall och några minuter
senare såg han plötsligt på den kala sluttningen en dovhjort
flyende störta förbi. Tätt i hälarna på den kom hunden, en
vacker hund. Ljusan Dag satt spänd i sin sadel och såg efter
dem till dess de försvunnit, han andades en aning snabbare än
vanligt som om även han deltagit i jakten, hans näsborrar var
vidgade och han kände, hur det värkte i hela kroppen av den
gamla jaktlusten och minnen från tiden innan han kommit till
städerna.
Den torra ravinen lämnade plats för en annan där det rann
ett smalt band vatten. Stigen förenade sig med en skogsväg
och skogsvägen dök ut över ett litet fält och ut på en sällan
trafikerad landsväg. Det fanns inga gårdar eller hus här i
närheten. Jordmånen var mager, berget låg tätt under jordytan
och gick då och då upp i dagen. Manzanita och dvärgek växte
dock och stod som en djungelvägg på vardera sidan om vägen.
Ur en stig genom denna vegetation skuttade plötsligt en liten
man fram. Ljusan Dag tyckte att han dök upp som en hare.
Det var en liten man i lappad overall, han var barhuvad,
hade en bomullsskjorta, öppen i halsen och över bröstet. Solen
hade brunbränt hans ansikte och blekt hans sandfärgade hår
till vätesuperoxidblont. Han tecknade åt Ljusan Dag att stanna
och höll upp ett brev.
— Om ni ska in till stan vore jag tacksam om ni ville
posta detta, sa han.
— Visst, sa Ljusan Dag och stoppade det i sin rockficka.
Bor ni häromkring?
Men den lille mannen svarade inte. Han stirrade på ett både
överraskande och skarpt iakttagande sätt på Ljusan Dag.
— Jag känner till er, sa den lille mannen. Ni är Elam
Harnish. Tidningarna kallar er Ljusan Dag. Har jag inte rätt?
Ljusan Dag nickade.
— Men vad i all fridens dar gör ni härute i busklandet?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
