Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 10
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och de var tvungna att spela med dem vare sig de ville ellei
inte, fårskallar eller klokhuvuden. Det fanns ingen jämlikhel
i det. De kort som de flesta fick ta upp förde över dem i
idiotklassen, de kort som ett fåtal kunde ta upp gav dem
möjlighet att bli rånare. Att spela ut korten, det var liv.
Spelsällskapet, det var samhället. Bordet var jorden. Och jorden
själv, i stycken och bitar, från brödstycken till stora röda bilar
låg i potten. Och till slut skulle alla spelarna, de som lyckats
och de som misslyckats för länge sedan vara döda.
Det var synd om de dumma underklassarna för de var
förutbestämda att förlora, men ju mer han såg av de andra, de som
såg ut att vinna, ju mindre tyckte han att vinnarna var
någonting att skryta med. Och även de var längesen döda. Det var
en vild, djurisk strid. De starka trampade ner de svaga och de
starka — män som Dowsett, Letton och Guggenhammer —
var, som han redan upptäckt, alls inte nödvändigtvis de bästa.
Han kom ihåg sina svagare kompisar i Arktis. De hade varit
de dumma underklassarna, de hade gjort det tunga arbetet och
berövats sitt arbetes frukter på precis samma sätt som den
gamla kvinnan som gjorde vin i Sonomadalen. Ändock hade
de en finare sort av ärlighet, hederlighet och lojalitet än de
hade som plundrat dem. Vinnarna tycktes vara de oärliga, de
ohederliga, de onda. Men inte ens de hade något att säga
till om. De spelade bara ut de kort som givits dem och
slumpen, denna monstruösa ondgoda faktor som ägde hela hålan,
såg bara på och flabbade. Det var slumpen som blandat
tillvarons stora kortlek.
Det fanns ingen rättvisa i given. De små människorna,
spädbarnen blev aldrig tillfrågade om de ville pröva sin lycka i
spelet. De hade inget val. Slumpen slängde ut dem i livet,
sparkade fram dem till spelbordet och sa åt dem:
— Spela nu, för fan, spela nu bara.
Och de gjorde sitt bästa, de små kräken. Någras spel ledde
dem till ångj akter och palats, andra spelade sig till dårhuset
eller fattighuset. Några spelade samma kort om och om igen
och gjorde vin i busklandet och hoppades mot slutet kunna
raka åt sig en uppsättning löständer och en kista. Andra gav
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
