Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 11
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
henne. Nästa ögonblick satte hon sig rak i sadeln igen med
en rörelse som han inte annat än kunde känna igen, hon satte
av i galopp och red iväg med ryggen mot dem. Det var Dede
Mason. Han kom ihåg vad Morrison hade sagt om att hon
höll sig med ridhäst och han var glad över att hon inte sett
honom mitt i detta stojande sällskap. Swiftwater Bill stod upp,
klängde sig fast i framsätet med den ena handen och vinkade
åt henne med den andra. Han sköt fram sina läppar för att
utstöta en av dessa genomträngande visslingar, för vilka han
var berömd och som Ljusan Dag kände till sedan gammalt.
Med ett ordentligt tag i skuldran slängde han då ner den
förvånade Bill 1 sätet igen.
— DDDDu måste känna henne, stammade Swiftwater Bill
upphetsad.
— Det gör jag, sa Ljusan Dag. Så håll du käften.
— Jag får väl gratulera dig till din goda smak då, Ljusan
Dag. Hon är ju tjusig. Och rider bra gör hon också.
De mellanliggande träden skymde henne nu och Swiftwater
Bill försjönk i problemet med den tillfångatagna konstapeln
under det att Ljusan Dag lutade sig bakåt med slutna ögon
och fortfarande tyckte sig se Dede Mason galoppera bort
utefter den lilla vägen. Swiftwater Bill hade rätt. Hon kunde
verkligen rida. Hon satt som en karl och hennes sits var perfekt.
Dede var fin! Också detta var till hennes förmån att hon hade
mod nog att rida på det enda naturliga och logiska sättet
istället för att sitta i fruntimmerssadel. Hon hade skallen på rätt
plats, det var säkert.
När hon kom in för att ta diktamen på måndag morgon
såg han på henne med nytt intresse även om han inte visade
något tecken på det. Han gjorde undan de stereotypa affärerna
på stereotypt sätt. Men nästa söndag satt han själv i sadeln på
andra sidan bukten, ridande genom Piedemontbergen. Han
tog hela dagen på sig men han fick inte se skymten av Dede
Mason trots att han till och med tog sidovägen med alla
grindarna och red den ända in i Berkeley. Här red han mitt
ibland köerna av hästar gata upp och gata ned och undrade
var hon kunde bo. Morrison hade sagt att hon bodde i Berkeley
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
