Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 13
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
hans framhovar som svepte fram just över vägbanan sjönk ner
på marken och han stannade.
— Fint! applåderade Ljusan Dag. Ett par gånger till och
han är klar. Han är klok nog att begripa när han är
övermannad.
Åter försökte Bob, men denna gång hann han inte ens ett
kvarts varv innan den dubbelvikta piskan slog ner på hans nos
och tvang ner hans hovar på marken. Därefter fick hon honom
på rätt kurs igen utan vare sig sporrar eller tyglar, det räckte
med hotet om piskan.
Dede såg triumferande på Ljusan Dag.
— Får jag låta honom löpa iväg ett tag? frågade hon.
Ljusan Dag nickade och hon flög utför vägen. Han såg efter
henne till dess hon försvunnit bakom kröken och fortsatte att
se efter henne till dess hon blev synlig på vägen tillbaka. Hon
kunde verkligen sitta på en häst, tänkte han och hon var
verkligen toppen. Gud, vilken hustru hon skulle vara för en karl!
Hon fick de flesta kvinnor att se obetydliga ut. Och tänka sig
att hon satt och knackade på en skrivmaskin veckorna igenom.
Det var ingenting för henne. Hon skulle vara en karls hustru.
Ha det skönt och ha siden och satin och diamanter (hans
pionjäruppfattning om vad som passade på en älskad hustru)
och hundar och hästar och sånt. Till sig själv sa han: »Nu
ska vi se, herr Ljusan Dag, vad du och jag kan göra åt det.»
Till henne sa han:
— Det är fint, miss Mason, det är fint. Det finns inte
den häst som ni inte skulle förtjäna att ha. En kvinna som kan
rida så! Nej, sitt kvar på honom och så rider vi till stenbrottet.
Han skrockade.
— Hörde ni att han verkligen snyftade till en aning sista
gången ni klippte till honom. Hörde ni det? Och såg ni så
han lät hovarna sjunka ner på marken? Som om han sprungit
rakt på en stenmur. Och han är inte dummare än att han vet
att hädanefter kommer precis samma stenmur alltid att stå
där när han vill springa på den.
När han skildes från henne den kvällen vid infarten till
Berkeley drog han sig undan mot en träddunge där han kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>