Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
där stormens annalkande var så påtagligt. Och han fann henne
på andra sidan dalen. Hon stod på det mest utsatta krönet
där stormen satte in all sin kraft.
Det var någonting ensidigt om inte enformigt med Ljusan
Dags sätt att fria. Utan hänsyn till diplomati och omvägar var
han direkt och häftig som stormen själv. Han hade varken tid
att hälsa på henne eller be om ursäkt.
— Det är samma gamla fråga, sa han. Jag behöver er och
jag har kommit för att hämta er. Ni måste helt enkelt ta mig,
Dede, för ju mer jag tänker på det desto mer säker är jag på
att ni på något sätt tycker om mig lite mer än just ett vanligt
tycka-bra-om. Och säg nu bara inte att jag har fel. Säger ni
det verkligen?
Han hade skakat hand med henne i samma ögonblick han
började tala och han hade fortsatt att hålla hennes hand. Nu
när hon inte svarade kände hon en lätt med ihärdig
handtryckning som om han drog henne till sig. Ofrivilligt gav hon
nästan efter för honom, under ett ögonblick var hennes åtrå
efter honom starkare än hennes vilja. Sen drog hon sig
plötsligt undan trots att hon fortfarande tillät sin hand att vila i
hans.
— Inte är ni väl rädd för mig? frågade han med ett
häftigt sting i samvetet.
— Nej, log hon vemodigt. Inte är jag rädd för er inte.
Men för mig själv.
— Ni har ju inte svarat mig, sa han uppmuntrad av
hennes ord.
— Nej men snälla ni, låt bli, sa hon. Vi kan ju aldrig gifta
oss, så varför ska vi prata om det.
— Då slår jag vad om att ni verkligen tycker om mig. Han
var nu nästan upprymd för framgången kom snabbare än vad
han kunnat räkna med ens i sina vildaste förhoppningar. Hon
tyckte om honom. Inget tvivel om saken. Och otvivelaktigt
tyckte hon tillräckligt mycket om honom för att han skulle
få hålla hennes hand. Hon tyckte om honom nog för att hon
inte skulle känna någon avsmak inför hans närhet.
Hon skakade på huvudet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
