Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 19
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
jag kommer inte att låta mig förlora er heller. Nu är ju
affärerna bara på andra plats i jämförelse med er. Aldrig har
affärerna hållit mig vaken om nätterna inte.
Ni har inte lämnat mig någonting att säga egentligen. Jag
vet att jag inte är samma man i dag som jag var när jag kom
från Alaska. Jag skulle inte kunna ge mig ut i vildmarken
med hundarna som jag kunde göra på den tiden. Jag har fått
slappa muskler och hård hjärna nu. Jag brukade respektera
människor, nu föraktar jag dom. Ni förstår, jag tillbringade
hela mitt liv utomhus och jag antar att jag är en
friluftsmän-niska. Vet ni, jag har den finaste lilla gård ni någonsin sett
däruppe i Glen Ellen. Det är där jag blev pålurad det där
tegelbruket. Ni kommer väl ihåg brevet om det. Jag behövde
bara se gården en enda gång för att bli helt förälskad i den
och köpte den på stående fot. Jag red bara omkring i bergen
och var lycklig som en grabb på sommarlov. Jag skulle vara
en bättre människa om jag bodde på landet. Stan är inte bra
för mig. Visst har ni rätt i det. Det vet jag. Men anta att ni
blir bönhörd och jag blir helt pank och måste lönearbeta för
mitt bröd varje dag?
Hon svarade inte även om hela hennes kropp tycktes ge sitt
jakande.
— Antag att jag inte hade någonting annat kvar än den
där lilla gården och nöjde mig med att hålla lite höns och
försöka dra mig fram på något sätt, skulle ni då gifta er med
mig, Dede?
— Då skulle vi kunna vara tillsammans jämt, ropade hon.
— Men jag skulle ju få lov att plöja ibland och ge mig
iväg ner till stan för att skaffa käk.
— Men det skulle inte finnas något kontor åtminstone och
inga människor man måste sammanträda med i det oändliga.
Men det hela är löjligt och omöjligt och vi måste ge oss iväg
tillbaka nu om vi ska ha en chans att undslippa skyfallet.
Detta var det ögonblick då de stod bland träden och ännu
inte hade börjat ta sig utför slänten, då Ljusan Dag kunde ha
kramat om henne hårt och kysst henne. Men han var så
förvirrad av alla de nya tankar hon gett honom att han inte kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
