Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
upp och hälsa på er nästa år? Jag skulle vilja försöka mig på
er en gång till.
— Visst! Du är välkommen upp för ett försök när du vill.
Men jag varnar dig öppet att du måste göra ditt bästa. Du ska
nog träna allt du kan, för jag plöjer och hugger ved och rider
in unghästar numera.
Rätt som det var under hemfärden kunde Dede höra sin
stora pojke och make skrocka tillfredsställt. När de höll in
sina hästar högst uppe på krönet för att se på solnedgången
red han upp vid hennes sida och la armen om hennes midja.
— Liten, sa han, liten, du är sannerligen upphov till allting.
Och avgör du själv, om alla pengar i hela universum kan
uppväga känslan i en arm när den har en så rar liten hustm som
denna att hålla om.
Av alla hans glädjeämnen i detta nya liv var Dede det
största. Han förklarade många gånger om för henne att han
varit rädd för kärleken under hela sitt liv bara för att sen
upptäcka att det var det största av allt. Inte bara passade de
två väl tillsammans, de hade också genom att flytta ut på
gården valt den bästa jordmån i vilken deras kärlek kunde växa
ut. Trots sina böcker och sin musik fanns det en sund
enkelhet, en kärlek till vidderna och naturen hos henne under det
att Ljusan Dag helt igenom var en utomhusmänniska.
En egenskap hos Dede kunde Ljusan Dag aldrig upphöra att
förvåna sig över och det var hennes effektiva händer. Dessa
händer vilka han först sett flyga över stenogramblocket och
dansa över skrivmaskinstangenterna, händer som var starka nog
att behärska ett magnifikt djur som Bob, som blixtrade fram
och åter över pianoklaviaturen, som var outtröttliga i
hushållsarbete och som var två underverk när det gällde att smeka eller
att köra fingrarna genom hans hår. Men Ljusan Dag var ingen
toffelhjälte. Han levde sitt liv som man precis så som hon
levde sitt liv som kvinna. Det var en verklig arbetsfördelning
mellan de uppgifter var och en av dem hade att genomföra.
Men helheten var sammanvävd till en gemenskap av ömsesidig
förståelse och gemensamma intressen. Han var lika intensivt
intresserad av hennes matlagning och hennes musik som hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
