Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kunde se honom sitta avspänd i sadeln under det han red längs
bergstigarna genom de solskimrande skogarna och högt läsa
upp Kiplings »Tomlinson». Eller när han slipade sin yxa och
sjöng Henleys »Svärdssång» för slipstenen. Han blev
visserligen aldrig så verkligt litterärt bildad som sina båda lärare. Det
enda han tyckte om hos Browning var: »Fra Lippo Lippi»
och »Caliban och Setebos», därutöver fann han ingenting hos
honom och George Meredith gjorde honom ständigt lika
besviken. Men det var på hans eget initiativ som han skrapade
ihop till en fiol och tränade sig så ihärdigt att han och Dede
till slut kunde fördriva många lyckliga timmar genom att spela
samman efter det att skymningen fallit.
På så sätt gick allt väl för detta par som hörde så gott ihop.
Tiden blev dem aldrig lång. Det fanns alltid underbara nya
mornar och svala tysta skymningar efter dagens slut och
ständigt fanns det tusen intressen som la beslag på honom och
hans intressen delades av henne. Han hade kommit att inse
alltings relativitet mycket starkare än han egentligen visste. I
detta nya spel han spelade fann han i de små tingen all den
intensiva tillfredsställelse och åtrå som han en gång hade
funnit i de ursinnigt stora ting med vilka han spelat när han var
en makt och skakat en halv världsdel med sina angrepp. Att
med hand och hjärna till risk av liv och lem rida in en
otämjd unghäst var en gärning som för honom inte vägde
mindre. Och detta nya bord på vilket han spelade ut var rent.
Här fanns varken lögn eller bedrägeri eller hyckleri. Det andra
spelet hade lett till förfall och död under det att detta nya
spel förde till renhet, styrka och liv. Och därför nöjde han
sig med att vid Dedes sida se dagar och årstider växla och
skrida kring bondgården som klängde sig fast ovanför
ravinens brant. Att rida genom de klara, frostiga rnornarna eller
under en brännande het sommarsol. Att söka skydd i det stora
rummet där stockarna brann i den eldstad han byggt under det
att världen utanför darrade och kämpade i sydostens
storm-grepp.
Endast en enda gång frågade Dede honom om han någonsin
ångrade sig och hans enda svar var att krama om henne så
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
