Note: This work was first published in 1958, less than 70 years ago. Translator Jan Myrdal died in 2020, less than 70 years ago. Therefore, this work is protected by copyright, restricting your legal rights to reproduce it. However, you are welcome to view it on screen, as you do now. Read more about copyright.
Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - ANDRA DELEN - Kapitel 27
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— Jag antar att jag får ge mig iväg och titta på
vattenledningen nu, sa han. Det är det där skredet som har hotat
att rasa hela vintern. Troligen har det väl gett sig iväg till sist.
— Läs inte i förväg nu, varnade han henne när han gick
runt huset och tog stigen som ledde utför ravinens brant.
Halvvägs nere träffade han på skredet. Det var en liten
historia, bara ett par ton jord och söndervittrad sten, men då
det kom tjugo meter uppifrån hade det haft tillräcklig kraft
att slå av vattenledningen vid en fog. Innan han började
arbetet såg han med den tränade gruvarbetarens blick upp mot
skredets väg. Och det han såg kom honom att spärra upp
ögonen och för tillfället avbryta sin undersökning.
— Aj, sa han högt. Titta, titta vad som finns där.
Hans blick gled uppför den branta sönderslitna ytan och
tvärs över den, från den ena sidan till den andra. Här och där
höll fortfarande små manzanitaträd sig osäkert fast med
rötterna, men i helhet var ravinens vägg helt bar om man inte
räknade gräs och örter. Det var tecken på en yta som ofta
förändrade sig allteftersom regnet hällde ett tjockt flöde eroderad
jord över ravinens stup.
— En riktig kvartsåder! sa han tyst.
På samma sätt som de gamla jaktinstinkterna hade väckts
hos varghunden denna dag blossade åter hela den gamla,
hetsande guldfebern upp inom honom. Han släppte hammaren
och skruvnyckeln men behöll hacka och spade, klättrade
uppför branten ända till det ställe där han kunde se en svag
men tydlig kontur av utskjutande men jordtäckt berg. Det
var nästan osynligt, men hans tränade öga hade listat ut vad
formationen dolde. Här och där längs åderns väg gick han
till angrepp mot den söndervittrade stenen med sin hacka och
skyfflade bort den hindrande jorden. Flera gånger undersökte
han denna sten. Vissa bitar av den var så lösa att han kunde
krossa dem mellan sina fingrar. Han flyttade sig några meter
högre upp och gick åter till angrepp med hacka och spade.
Och när han denna gång krafsade bort jorden från stenen och
tittade på den flämtade han av glädje. Som en hjort vid ett
vattenhål, rädd för sina fiender, kastade han sen en snabb blick
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
