Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
oss det förtviflade missnöjet hos sextonhundratalets så
beskaffade män. Kanske också hans oförmåga att sätta sig in
i ett bestämdt yrke eller hans motgång på
embetsmannabanan drifvit honom till att af nederlaget göra sig en slags
ära, allt nog, han begärde intet vidare af samhället, han
förnekade der all framtid. Man ser, att han tidigt betraktat
sin existens som förfelad och afskedat ungdomsintresset och
hoppet. Han stod omsider ensam. Och hvad betydde ej
detta, efter hvad vi förut visat, den tiden! Det är alltid
svårt att skapa sig ett lefnadsmål, som samhället ej
adopterat, och som derföre måste, oaktadt all vår egen tro, plåga
oss med sin osäkerhet. Men att icke ega något mål alls!
Att lefva för dagen som en kringvandrande student utan
framtid, utsatt för de strängas tadel, de verldsklokas tysta
spe, för allas förvåning och — som det ständigt sker, då
man ej förstår, — för deras snara likgiltighet! Att sluta
sin bana med just det, hvarifrån den unge debutanten
sträfvar att komma, lifvet för stunden och vistelsen på källarena!
En egenskap kom honom dock härvid väl till pass. Det är
ett nytt drag i hans karakter, att han ej skattade det timliga
goda högt, att han var nöjd med litet. Han sökte ej de
mäktigas ynnest, han var för stolt att begära beskydd, han
kände sig dragen till de ringare. Lyckan blef honom
likgiltig. Och sist måste det egna högmod infinna sig, som
envisas att bryta med menniskorna och hålla sig fast vid
en förtviflad sak. Det var hans aristokrati, och att Lucidor
egt en sådan af egen art midt ibland sitt simplare umgänge,
är obestridligt. Han är ingen beundrare af tidens adel,
men hans hjerna sysselsätter sig med tankar derom. Han
stiger med sina verser inom dess krets och trotsar den
genom ett med flit sjelfsvåldigare och friskare språk. Han
vet sig vara af skaldernas adel. För öfrigt var då hela det
svenska samhället en enda aristokrati, liksom dess historia
ser ut som ett epos. Om någonsin allmänandan fått besegra
materiens knapphändighet hos ett folk, var det i
Gustafvernas och Karlarnes Sverige. »Verket» hemma hotar att
falla i spilror, men man står som en stormakt inför Europa.
Landet är fattigt och ödsligt, men man bygger
trappuppgångar som Drottningholms eller för ett hof som de la Gardies
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
