Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
uppletas som de utländska, hvilka vunnit granskarens
ynnest. Hammarsköld, som underskrifver Sondéns omdöme,
skärper det enligt sin vana och förebrår Lucidor, att han
prydt sina dikter med mytologiska namn och personer,
dem han alldeles ryckt ur deras ideala sfer ned i smutsen
af sitt eget hvardagslif, att hans rim lifvas af en vildt och
vulkaniskt brusande energi, en nästan till vansinne
gränsande häftighet, som tydligt utmärker en fullkomligt störd
harmoni mellan skaldens alla inre krafter, hvadan han också
fann ett särdeles nöje uti att leka med de högsta motsatser,
hopförande dem i en enda föreställning. Efter denna
romantiska målning påpekar han ytterligare, att Lucidors
bacchussånger hänvisa på Bellman. Atterbom, som aldrig
kan frigöra sin granskning af hans poesi från de
ogynsamma ryktena om hans utsväfvande lefnadssätt, talar om
den ton af likgiltighet, trots och hån, som genomgår hans
dikter, de hjertskärande ljud, som emellanåt frambryta ur det
förstörda strängaspelet, samt att han med allt sitt hafs och
slarf aldrig tänkt på att en kritik fanns till eller kunde
komma. Wieselgren, hvilken lika litet som Atterbom kan
skilja mellan hans poesi och hans lif, prisar väl hans
psalmer, »få ha bättre än han sjungit ångrens qval», men låter
undfalla sig yttranden som »dessa tvillingstjernors luntor i
vitterhet af bestäldt rimgods» (det menas Lucidor och
Runius). Vår siste allmänne literaturhistoriker, Malmström,
som i första delen af sitt arbete råkar hafva en Atterboms
korta men mästerliga skildringar före sig och för resten
icke tyckes hafva uthärdat att genomläsa alla de
vitterhetsalster, hvarom han måste fälla sin dom, bevärdigar Lucidor
blott i förbigående med två utlåtelser, hvilka begge råka
att vara missledande. Den ena framhåller den låghet i
sinnet, som kom Stjernhjelms manliga glädtighet att urarta
till ett smaklöst och föraktligt buffoneri, och som förnedrade
poesin till ett tillfällighetsrimmeri för pengar och den
stjernhjelmska sånggudinnan till en kammarpiga vid bröllop
och andra högtidligheter. — Det är icke från en så hög
ståndpunkt som ifrån Olympens solbeglänsta, och
jemnkylda höjder, som en billig granskare skall se ned på det
karolinska tidehvarfvete med svårighet sig framarbetande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
