Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
poesi, utan han skall göra sig förtrogen med tidens eget
skaplynne och förutsättningar. Det andra utlåtandet berör
Stjernhjelms prosodiska experimenterande: Sin höjdpunkt
nådde denna osmaklighet hos Lucidor och Runius, som
rimmade sina hexametrar, hvar helst rim kunde fås. Nu
förhåller det sig så, att visserligen Lucidor på sina ställen,
äfven han, skattat åt tidens oriktiga smak härutinnan,
hvarom mera framdeles, men först och främst har han ej skrifvit
några svenska hexametrar, således ej heller kunnat rimma
dem hvarken i midten eller i slutet, och i hans latinska
förekommer felet ingenstädes. Sedermera har denna dom sin
egentliga tillämplighet på Runius, men kan aldrig träffa
Lucidor mera än den träffar andra och sjelfva Stjernhjelm.
Det har blifvit ett axiom att hopföra Lucidor och
Runius som stallbröder i platthet, likgiltighet och lefnadssätt.
Det är vår skyldighet att till den förres heder tillbakavisa
en sådan sammanställning. I afseende på karakteren voro
de hvarandras raka motsatser, den ene oförarglig och glad,
nöjd med att i alla sina dagar lefva såsom ett nådehjon hos
grefve Stromberg, den andre häftig och olycklig,
uppoffrande sin medborgerliga existens för sitt omåttliga begär
efter frihet och oberoende. I afseende på begåfningen
yttrar ju Atterbom, att Lucidor var »till den grad öfverlägsen
i genialitet och energi, så auktorlig som personlig, så af
vittra som af ovittra utsväfningar» och att Runius deremot »i
alltsammans förekommer såsom blott en mattad och
beskedliggjord efterklang». I afseende på stilen i deras skrifter
kunna vi ej heller finna någon likhet. Den ene syftar åt det
lekande och småroliga, den andre åt det patetiska. Hvad
plattheten beträffar, är det orättvist att ställa dessa båda vid
skampålen utanför sina samtidas krets. Deras eget publikum,
både det vittra och ovittra, var ej stort bättre. Det fordrades
ett århundrade, innan smaken i Sverige var obestridd.
Åtminstone måste den hugstore Dahlstjerna, som ju Atterbom
sjelf på sina ställen förliknar med en Bengt Bjugg, komma
dem ganska nära, och egentligast böra Dahlstjerna och
Lucidor i det afseendet bättre ställas tillhopa än Lucidor och
Runius. Ty de förstnämda egde dock båda obestridligen
poesins kraft. En liten skugga faller till och med öfver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
