Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vad det blir av de gamla fattiga, som inte ha pengar
till sin begravning? De bli aldrig begravda. Jag ska
tala om för er hur det är... Vi stodo framför ett
par väldiga dörrar. Han var en underlig människa
— en professor, som hellre borde ha varit sjörövare,
en man som höll föreläsningar i klassrum, då han i
stället borde ha stormat befästade städer eller
plundrat banker. Han var smidig som don Juan. Hans
händer voro fasta som stål. Och sådan var han också
till sitt sinne. Litet galen var han förstås — han
som alla mina andra unga bekantskaper bland
männen. ’Kom, Mercedes’, sade han, ’nu ska vi
inspektera en del av våra medmänniskor och glädja oss åt
att vi inte ä’ som de — åtminstone inte ännu. Och
efteråt i kväll ska vi dinera med en rent satanisk
aptit, och vi ska dricka för dem i gyllene vin, som
skall förefalla oss ännu mera guldrödt därför att vi
ha sett dem jag menar. Kom, Mercedes!’ Han sköt
upp de kolossala dörrarna, tog min hand i sin och
förde mig in. Det var ett dystert sällskap vi
be-funno oss i. Tjugufyra människor lågo där utsträckta
på marmorskivor eller sutto halvt upprätt med
tillhjälp av stöd, och en hel mängd unga klarögda
herrar med blixtrande små knivar i händerna
tittade nyfiket upp på mig från sitt arbete.»
»De tjugufyra voro döda», avbröt Saxon och drog
djupt efter andan.
»Det var fattiga döda, min söta vän. ’Kom,
Mercedes’, sade min ledsagare, ’här finns mer att se
som skall göra oss glada över att vi leva.’ Och
han förde mig ner, långt ner — till de stora karen
med saltlake i, min söta vän. Jag var inte rädd.
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
