Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
’Glosogda Susan’ kallade de henne, men hon kunde
skjuta bättre än nå’n karl! En gång blev tåget,
där hon var med under vandringen över slätterna,
anfallet av indianer. Nå — alla vagnarna
placerades i en cirkel och människorna och oxarna höllo
till där innanför, och indianerna drevs på flykten
och många av dem hade fått släppa till livet. De
vita va’ dem för starka med det skyddet, och vad
skulle nu indianerna göra för att locika dem ut på
öppna fältet? Jo — de tog två vita unga flickor,
som de hade fångat från ett annat vandringståg,
och började tortera dem. Det skedde strax utom
skotthåll, men så att alla kunde se det. Indianerna
tänkte att de vita inte skulle stå ut med att se det,
utan rusa ut från vagnborgen — och då skulle
indianerna ha dem där de ville. Nå — de vita
kunde ingenting göra. Om de rusade ut för att
rädda flickorna, skulle de genast bli dödade och
se’n var det lätt för indianerna att kasta sig över
vagnborgen. Det vore detsamma som döden för
dem alla. Men vad gjorde gamla Susan, tror du?
Hon tog en Kentuckybössa med lång pipa, och den
ladda’ hon med tre gånger så mycket krut som
annars. Så tog hon sikte på en storväxt indian, som
var ivrigt upptagen av att sköta tortyren, och sköt.
Hon själv fick en stöt så hon ramlade baklänges
och var lam i axeln under hela den återstående
vägen till Oregon, men hon träffa’ i alla fall
indianen så han fick ett dödligt sår. Han fick aldrig
veta varifrån han fått det. Men det var nu inte
det jag ville berätta. Susan måste ha haft starkt
tycke för John Finkelman. Hon hängav sig hejd-
34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
