Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
han har», sade Billy. »Jag skulle inte ge mycket
för en som inte gjorde det.»
»Men Possum är min hund», protesterade Saxon.
»Och han är mig tillgiven. För resten måtte han
väl tycka mer om mig än om ett gammalt ben. Och
han måste lyda mig också ... Seså, Possum — ge
mig benet! Ge mig benet, säger jag!»
Hon sträckte försiktigt ut sin hand. Morrandet
tilltog i styrka och kulminerade i ett hugg.
»Det är ju instinkten som driver honom till det»,
upprepade Billy. »Han är dig nog tillgiven, men
han kan inte hjälpa att han bär sig åt så där.»
»Han har rättighet att försvara vad han har mot
främlingar, men inte mot sin matmor», resonerade
Saxon. »Jag skall tvinga honom att ge mig benet.»
»Foxterrier ä’ förskräckligt envisa! Du kommer
bara att reta upp honom, Saxon.»
Men hon var fast besluten att fullfölja sin
föresats. Hon tog en grov trädgren från marken.
»Seså, Possum -— nu ger du mig benet!»
Hon hotade honom med grenen, och hundens
morrande blev alldeles ursinnigt. Han högg efter
henne om igen, sedan kröp han ihop över sitt ben.
Saxon lyfte grenen som för att slå honom, och nu
lämnade han benet kvar på marken och rullade
sig’ på ryggen framför hennes fötter med alla fyra
benen i vädret, öronen ödmjukt lagda bakåt och
med fuktiga ögon tiggande om medlidande.
»Herre Gud — se på honomJ» viskade Billy med
andäktig vördnad. »Där lägger han sig i stoftet
framför dig, överlämnar sin solar plexus — det
vill säga sitt liv — i dina händer, avstår från allt
235
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
