Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
försvar... Det är som om han ville säga: »Här
ligger jag nu! Stampa på mig! Sparka ihjäl mig,
om du vill! Jag är dig tillgiven, jag är din slav, men
jag kan inte hjälpa att jag försvarar mitt ben.
Instinkten är starkäre än jag. Döda mig, men jag
kan inte hjälpa det.»
Saxons hjärta smälte. Hennes ögon voro fulla av
tårar när hon lutade sig ned och tog det lilla djuret
i sina armar. Possum skakade och skälvde, gnällde
och darrade, vred sig och slickade henne i
ansiktet — allt för att få förlåtelse.
»Guldhjärta och rosenmun», kuttrade Saxon och
tryckte sitt ansikte mot den skälvande lilla kroppen.
»Matmor är så ledsen. Hon ska aldrig mer pina
dig så där. Se här — se här, lilla älskling! Ser
du inte? Det är ditt ben. Tag det nu!»
Hon satte ned honom, men han tvekade mellan
henne och benet. Han betraktade henne
uppmärksamt för att vara säker om hennes tillåtelse, men
hela tiden skälvde han i den förfärliga kamp mellan
plikt och begär som tycktes sönderslita hans inre.
Icke förrän hon hade upprepat sitt medgivande och
nickat åt honom gick han tillbaka till benet. Och
efter en stund lyfte han hastigt på huvudet och
fäste en frågande blick på henne. Hon nickade och
smålog, och med en suck av belåtenhet sänkte
Possum nu sitt huvud över det dyrbara revbenet.
»Den där Mercedes hade nog rätt när hon
påstod, att männen slogs om arbete som hundar om
ben», sade Billy tankfullt. »Det är instinkten som
gör det. Jag skulle lika litet kunna låta bli att slå
en scab på käften som Possum kunde låta bli att
236
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
