- Project Runeberg -  På långfärd med Snark /
85

(1925) [MARC] Author: Jack London Translator: Mathilda Drangel
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

haft någon fullkomlig stillhet, vi hade varit i oavbruten
rörelse. Och med denna oavbrutna rörelse hade vi
blivit impregnerade. Våra kroppar och hjärnor hade
gungat och rullat så länge, att de fortforo att gunga och
rulla på samma sätt då vi stego ur på den lilla bryggan.
Detta ansågo vi naturligtvis att bryggan gjorde i
stället. Det var bägges vår uppfattning. Jag vacklade
framåt på bryggan och var nära att falla i vattnet. Jag
såg på Charmian, och det sätt på vilket hon gick,
gjorde mig riktigt ledsen. Men bryggan bar sig då
också alldeles åt som ett skeppsdäck. Den lyfte sig,
hävde och sänkte sig och föll, och eftersom där inte
fanns några ledstänger, hade Charmian och jag full
sysselsättning med att undvika att falla i vattnet.
Aldrig hade jag sett en så befängd liten brygga. När
jag riktigt spände ögonen i den, rullade den inte alls;
men så snart jag riktade min uppmärksamhet på
någonting annat, kom den i gungning igen, alldeles som
Snark. En gång tog jag den på bar gärning, just då
dess ena ända reste sig mot höjden, och där stod jag
och stirrade nedåt, en lutning av tvåhundra fots längd
— ingenting kunde vara mera likt ett skeppsdäck, som
dyker ned i en väldig motsjö.

Slutligen klarade vi emellertid passagen över
bryggan med våra inbjudares hjälp och kommo lyckligt i
land. Men landet var ingalunda bättre än bryggan.
Det första det gjorde var att det hävde sig upp på ena
sidan, och så långt ögat kunde nå såg jag det gunga
och vagga, ända upp till dess naggade vulkaniska
ryggrad — och molnen där ovanför gungade på samma
sätt. Kunde detta vara ett reelt fastland, som bar sig
åt på det sättet? Det föreföll lika overkligt, som hela

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Dec 10 15:46:03 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ljsnark/0085.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free