Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-fr i
Når nil qvilllen kom, och det var sjelfva
julaftonen, begaf lian sig ensam till
bygget, satte sig på en sten midt ]>å den
helgade platsen och inväntade hvad som komma
skulle, lian väntade och väntade helt tyst,
men ingen syntes till: kl. slog 10 ingen kom
kl. slog II, ingen kom, klockan slog 12,
men just som det sista slaget förklingat
hördes ett prasslande, ett tasslande, ett
tiss-lande och ett tasslande som all verldens
kis-sor sluppit lösa och en oändlig skara små
grå tomtegubbar, anförde af en litet större,
trippade in. De lyste framför sig bland
stenarne för att ej falla på näsan. Den ene
hade satt en palt i hornlykta, den andre
höll en lysmask i sin framsträckta,
skrynkliga lilla hand. en tredje hade trädt ett par
stora präktiga kattögon pä en sticka, andra
hade stycken af lysved och äter andra
stycken af blänkande bergkristall i händerna.
Kattögonen skeno ändå allra bäst och allt
det. öfriga lyste så godt det kunde.
Biskopen var nyfiken ntt se hvad detta
spöklika småherrskap skulle taga sig före
och Ni kunnen nog tänka er hans
förtrytelse när han hörde tomtkungen sakta
kommendera: nu till verket: förstörom allt hvad
förstöras kan, vi vilja ej lemna sten på sten
i denna kyrka der man ämnar predika om
en Gud, som skall störta vårt välde i norden.
Håll! ropade biskopen tned sin väldiga
stämma så att det klack till i hvarenda tomts
själ och hjertat hoppade ända upp i
halsgropen på bytingarne. De stodo som tända
ljus omkring honom ty det var bara i
mörkret och tystnaden som de vågade göra ondt,
men när de stodo framför den helige
Henrik, stfm fruktade Gnd och räddes för ingen
då voro de som skrämda möss och vågade
ej röra sig ur Häcken.
Henrik började dà att tala till dem om
det lilla Jesus-barnet, som vill alla så väl,
både menniskor och tomtar, det lilla
Jesusbarnet, som föddes just dena natt för många,
många hundra år sedan i Betlehem. En
stund hörde tonitegubbarne beskedligt på,
men sedan stoppade de fingrarne i öronen
och ville ej höra något mera: endast en
satt stilla helt nära Henrik, han höll
händerna för ögonen och stora tårar droppade
ned i det grå skägget.
Så satt ban ännu eu lång stund sedan Henrik
slutat att tala och gått sin väg ifrån dem
och der satt han än när dagen grydde och
alla de nndra tomtarne längesedan sprungit
bort till sina mörka hålor. Det var sjelfve
tomtkonnugen, som satt der, han var större
än alle de andre och fagrare att se på, ty
hau såg så ärlig ut.
Nnr nu solen började att skina honom i
ansigtet kunde han ej uthärda, utan sprang,
sà fort hans små ben förmådde, bort till
biskopens gård in i hans arbetsrum och ända
fram till bordet der denne satt och läste
i en stor bok. Tomten kröp sakta upp på
stolen bakom Henrik och tittade nyfiket
öfver hans axel, ty han trodde att det var
någon trollbok och ville gerna veta hvad
der stod. Han förstod emellertid ingenting,
det kan man nog tänka sig, emedan det var
bibeln som Henrik läste och tomtar kunna
ju endast trollrunor.
Tomtegubben hoppade nu ned från stolen,
stod plötsligt framför den förvånade
biskopen och bad så vackert: käre gode herre,
förlåt ilct onda vi gjort eder, men nu
lofvar jag att aldrig, aldrig göra så mer
efter de vackra ord du talat i natt: ej heller
skall någon at mitt folk mera skada dig,
det kan du lita på.
Nu skall du fä se att liar jag kunnat
rifva ned, så skall jag, så liten jag än är.
också bygga upp igen, det försäkrar jag så
visst som jag är tomtarnes konung, — och
borta var han.
Från denna dag gick arbetet raskt framåt.
Nör folket under dagens lopp bygt en aln i
höjden så var der påföljande morgonen
dubbelt så mycket färdigt, men aldrig visste
någon huru delta tillgått förutom biskopen
som nog anade orsaken.
Så blef då Nousis kyrka hastigt och
lustigt färdig samt invigdes med pomp och
ståt, med ljus och facklor: biskopen
predikade väldeligen så att det var ord och itiga
visor och menigheten sjöng af hjertans lust.
Henrik gick hem till sig så nöjd och glad
i högen att allt hade lyckats så väl. Hvem
tron 1 att han vid återkomsten fann
uppkrupen i sin stora länstol med handen
under kinden o«’h försänkt i djupa
funderingar? Jo, sjelfvaste lille tomtkungen.
Nissen sade: ,jag kommer för att säga
dig farväl, käre herre, ty nu är mitt verk
fullbordadt". Jlitt folk har jag förjagat
långt bort till lapplands öde trakter derför
att det ej mera ville vara mig lydigt.
Ensam vill jag ej gå omkring i verlden som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
