Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31 4-
der, hade myckel hero.....in sig och
drömde med harnahjärtaf, svällande af
stoll glädje, om att en gåug vara en lärd
man, lärande andra höga tankar och
visdom. Men då hemmet blef så fattigt
väldet ej längre råd att hålla bonoin i
skolan. Han måste resa till sjös. — Han
såg sä klart det aflägsna hemmet, der
ban i den ensliga natten stod på
skeppsdäcket i stjernornas sken. 0! Huru många
mil skilde honom ej från deti kära. varma
kammaren! Den ena heta låren efter den
andra följde i den förstas spår och föll i
hafvet, — Men i vår, om ban blott hade
tålamod, skulle ban få återse de kära.
Då skulle fartyget återvända från den långa
resan öfver oceanen. — Den våren kom
aldrig. En storiuuall kom i stället och
begrof del stolla skeppet i hafvets djup.
Si går det mången gång, mången gång.
ljöd vågens sång.
II.
Öfver de flata, hala stenarne ute i
vattnet vid den långgrunda stranden svallade
lien klara vågen. Den dansade fram och
tillbaka så lekfullt, men i dess glada
sång ljöd en allvarlig ton. flJag leker,
men jag kan också vara en sträng
tukto-uiästare när det är af nöden. En sommardag
dansade jag så glad och sorglös mot
stranden. Då kom der en liten vacker gosse.
Jag kände honom väl. Han var klädd i
fina kläder och hans öga lyste af
öfvermod och okynne. Det var en elak pojke.
Han brukade ofta springa nere vid
stranden, gå med sina lina kängor långt ut i
vattnet, skuffa små barfota barn i sjön
och skratta när de ropade på hjälp. Då
sprang han alltid sin väg. Ibland
plägade ban också meta fisk oh roa sig med
att pina både masken och fisken. Det
var en stygg byting och jag hade
föresatt mig att en gång på allvar tukta
bonoin. I dag föll del sig så lägligt.
När han kom springande hit ned bar
ban under armen en liten söt kattunge.
Den salt sä godtrogen på hans hårda arm
och dess ögon lyste af iunerlig
lefnadslust. Den elake pojken klef ut på
en af de största sleuhällarne, skrattade
och kastade den lilla kattungen långt ut i
vattnet. Jag svälde af vrede, straffets
stund var slagen för det okynniga
barnet. Han stod på stenen och log af
skadeglädje medan del stackars lilla
djuret med sina svaga krafter kämpade med
mig och ömkligt tiggande om hjelp sökte
simma till sin mördare. Han såg ej mig
bur jag svälde högre och högre och ined
mina starka armar omslingrade lians
blanka stöflor. Hau stod blött och
fröjdade sig ål del lilla djurets dödsångest,
men innan lian viste ordet af famnade,
jag hans knän och drog honom ned i
min kalla famn. Han skrek högt af
förfäran; ban ropade på hjälp: ban sökte
simma till stenen, men jag tumlade vildt
om med honom, drog honom allt längre
ut på djupet med mig och sjöng i lians
öra: onda barn! den vånda du nu känner,
kände också den lilla kattungen. Han
kämpade för lifvet såsom du. Så kännes
det när nian skall dö. — Gossens
uöd-rop kallade folk till strauden. En modig
man kastade sig i sjön för att rädda
honom. Jag kastade honom i den mannens
armar. Jag ville ej taga lians lif. Jag
ville blott straffa hans onda hjerta.
Sanslös blef ban buren till föräldrahemmet:
omhuldad af ömhet, uppslog han åter sitt
öga, men det tindrade ej mera af
okynne. Der glimmade i stället en
stor varm tår, det nya hjertats
fruktbärande morgondagg. Den lilla
kattungen behöll jag. Jag famnade honom
så mildt och lade honom till hvila på
en liten undangömd bädd, djupt ned i
mitt rike. Der sofver ban så sött och
ibland sjunger jag en liten vaggvisa för
honom: Sof i ro, sof i ro din eviga blund!
Ej fåfängt du lefde din korta lifstuud.
Du dog för att frälsa ett hjerta från ondo
Sof i ro, Sof i ro!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
