Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-4} 34
Han say vårt folk i byar och i ställer,
På fredlig åker och på credgàdt haf,
Och öfverallt rar samma tro och heder
Pä lifvets stråt dess ärfda
vandrings-staf.
Han hörde runans toner hoya, rena —
Af Suomis ungdomsdikt ett dyrhart spår;
Och sångarn say vårt fosterland, det
sköna,
Och. uf dess skönhet tjust, blef sångarn
vàr.
Han sjöng sitt nya fosterland till ii ra
Med folkets skald del härliga ..Vårt
Land."
För den na så ny skull ryktet honom härå
Ur ylömskun till odödlighetens strand:
Dess löner skota mod och styrka väcka
Till stora värf i finnens trogna bröst’
Oeh vill en pröfning Finlands krafter
bräcka,
Ger Pacii Vårt Land" oss hopp och
tröst, p. u-n.
LÖNNEN OCH MURGRÖNAN.
Saga af V. L.
ßSifë
tvfri"-,va<l är du än<l;1 emot mig, sade
jJ^üfe en sommardag lönnen till
murgrönan i köksfönstret; medan jag här
ute njuter af sol »och frisk luft måste
du derinne förtvina af qvalen och ångor.
Och hvad gagn gör du sen här i
verlden? Jag ger plats åt. foglarna förderas
bon och får till tack njuta af deras
glada sånger, och sedan så pryder jag
trädgården, och mina blommor sprida
sin vällukt ut kring vida bygder.
— I all din ståt är du dock ringa i
bredd med mig, svarade murgrönan.
Jag är allas vän. I den minsta koja
och i det ståtligaste palats skänker min
anspråkslösa grönska frid och förnöjelse.
Hos den fattigaste dagakarl och hos den
rikaste godsherre är jag en lika kär
gäst. Dem får jag följa i’ lifvet och när
de hvila i den mörka mullen, får jag
pryda deras tysta grafvar. Och har jag
ej sköna blommor, de der kunde sprida
en snart förgänglig doft, så har jag
åtminstone samvetsfrid och ett godt hjärta.
— Hör man på hvad han är stor på
sig det fattighjonet brummade lönnen,
och hon bröstade sig så att grenarne
voro nära att brista. Liten lefver än’
ska man tro, men man kan ju ej heller
begära af henne annat, då hon aldrig
fått lära sig något och sällan sett. mer
af verlden än platsen utanför
köksfönstret.
Ilen sommaren flydde. Hösten gick
snart samma väg och vintern stod för
dörren. En dag i december blickade
murgrönan genom fönstret ut i
trädgården och hvad såg hon? Jo lönnen i all
sin storhet löflös och kal ibland
famnshöga drifvor. Nu var förödmjukelsens
tid kommen för henne. Med afund såg
hon nu murgrönan stå i köksfönstret lika
grön och frodig som någonsin under
sommaren. O, huru önskade hon nu ej
att få vara i hennes ställe och smaka
af köksqvalmet. som hon en gång så
stolt yttrat sig. Men ingenting stod att
göra. Skälfvande af köld fick hon dröja
qvar i trädgården och piskas sf
nordan-stormarna, i förbi dan på blidare dagar.
DEN TAPPÄDE GULDSKON.
(Forts.)
SÄ
C wjch så gick veckan till iinda oeh del
blef söndag, då de iildre systrarna
åter gingo i kyrkan och lemnade henne
hemma, in en då koin åter gubben och ko-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
