Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—■h 35 -g-—
kade maten, oeh hon gick och begärde lof
alt också g& i kyrkan. Äfven nu fann hon
vid berge! hiistar och vagn, samt vackra,
silfverstickade kläder, och så for hon efter
de andra. Den unge konungen råkade vara
i kyrkan och äfven han beundrade
hennes skönhet. När gudstjensten var
slutad, skyndade ban efter henne, for att
få. veta. hvem hon var; men hon var
redan försvunnen, då konungen kom ut.
Så förgick åter en vecka och
söndagen kom, och systrarna gingo igen i
kyrkan, men lemnnde henne hemma. Men
hon gick åter till berget och fann der
vagnen och hästarne, samt präktiga,
guldstickade kläder, och så for han igen med
ståt till kyrkan. Den unge konungen var
redan der och väntade på henne, och då
han såg henne gå in i kyrkan, lät ban
sina tjenare tjära kyrkans tröskel, för att
bon vid sin bortgång skulle lemna något
spår efter sig och han sålunda fä veta
hvem bon var. Då hon sedan kom från
kyrkan igen oeh ej viste vara på sin
vakt, steg hon på tröskeln och hennes
ena känga fastnade i tjäran. Få samma
gång närmade sig folket för att laga fast
henne, men hon strödde ut penningar,
som hon hade tagit med sig, på båda
sidor om vägen, och alla skyndade då alt
plocka opp dem, utom den uuge
konungen, som steg upp i sin vagn och körde
efter henrfe. Hou hann då ej mera ömsa
kläder, utan kastade i all bast sina gamla
skinnpaltor på sig. och lyekades komma
hem utan alt man märkte henne.
Då konungen sålunda ej fick reda på,
hvem den sköna jungfrun var, tog ban
guldkängan, som hade fastnat på
kyrkans tjärade tröskel, och befalde allt
folket samla sig på slut|e|. Derpå
förkunnade han, att hau ville Uiga deri till sin
brud, på hvilken guldskon passade. Alin
jungfrurna gingo då fram och försökte,
om ej skon skulle passa på dem, men
den var alltid för liten. Äfven de båda
äldre systrarna försökte taga skou på sig,
och de klämde och skuro sina tår, för
att få den att passa: men den gick ändå
ej på dem. Slutligen sade konungen:
„gå och kalla bit svinpigan; kauske
passar skon på henne!" De andra tyckte
väl, atl det var alldeles onödigt alt hemta
henne dit, men de gjorde ändå, sonr
konungen befalde. Den yngsta systern
hem-tades då dit, och när hon försökte skon,
så passade den alldeles som om den hade
varit enkom gjord för henne. Men då
råkade de guldstickade kläderna skynila
fram mellan skinnpaltorna, och konungen
träffade se del. Man tog då af henne
svinpigedrägten, och der stod hon nu
inför alla i siua sköna kläder. Man såg
då genast, alt det var hon, som hade
varit i kyrkan ocb som hade lemnat sin
sko på kyrkotröskeln, och konungen tog
henne nu till sin brud. Det stäldes
genast till bröllop på slottet och alla voro
glada och nöjda, utom de äldre systrarna,
hvilka ej kunde vara med på bröllopet,
emedan de, då de skulle försöka skon,
hade skurit siua fötter förderfvade.
slumra, o slumra!
iflumra, o slumra
$ Stilla från dagens strid,
Njut utaf sömnens
Korta, men ljufva frid;
Slumra, o slumra!
Hvila, o hvila
Ljuft uti drömmars famn;
Tystnat har stormen,
Böljan har funnit hamn;
Hvila, o hvila!
Slumra, o slumra!
Mildt ur det vida blå
• Tusende stjernor
IIviska i natten så:
Slumra, o slumra!
Hvila, o hvila!
Snart bortom östansky
Solen i strålskrud
Bådar cn dag så ny.
Hvila, o hvilat V. L.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
