Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—& 38
Vi vilja gä ut att se huru länge vi
ännu kunna hafva att vänta till dess
att björkdungarne börja skifta i grönt
och under tiden vill jag berätta dig
litet om björken. Nog vet jag att du
har samma tycke som jag och att af alla
träd i våra skogar intet annat sä
anslagit dig som björken, med sin raka
hvita stam, sin ljusa grönska och sina
fina, hängande qvistar. Jag hoppas att
de sistnämnda icke under din tidigare
barndom ingifvit dig uägon oöfvervinnelig
motvilja mot nordens vackraste triid.
[lvein vet, kanske har du detsamma att
tacka för att du i mycket är bättre, än
du annars skulle vara! Men i alla fall,
kom iliog, att mer än något annat ger
björken ät ditt fäderneslands natur det
egendomliga tycke, soiu fängslar icke
blott oss, men tjusar äfven främlingen
från söder, då han förirrar sig till våra
stränder. Och tro mig, föres du sjelf
engång till södern med dess yppiga
lüf-parker, skulle du, sedan du njutit dig
mätt. gifva bra mycket för att en liten
stund få hvila ut i en nordisk
hvitstain-mig björkskog!
Också våra finska förfäder skattade
björken mycket högt. Derom vitna flere
af de sånger, dem Elias Lönnrot
upptecknat, sådana de sedan århundraden
tillbaka qvarlefvat på folkets läppar.
Den förnämsta hjelten i dessa sånger är
den gamle Wäinämöinon, mäktig soui
ban var isynnerhet genom sin stora
visdom. På en af sina färder mötte ban
en björk, från hvilkens stam ymniga
tårar flöto. Då frågade Wäiuämöinen
trädet:
„ Hvarför g rater björken gröna?
Träd, med gördel hvit, da sköna,
Ej i krig man dig ju bringar,
Èj i härnad dig man tvingar!"
Och björken svarade:
„ Mången säkert torde säga,
Mit in {en dessa tankar ega,
Att för mig blott ttlüilje randas.
Jag blott fröjd och jubel andas,
Ty, hvad än jag sorgsen saknar,
■Jag dock icke mig beklagar —
Blott i pinans värsta dagar
I mitt bröst ett nödrop vaknar!
Andra träd, I lyckosamma,
Sommarns sköna ankomst, biden,
Med en glad förhoppning vanten
På den ljufva, varma tiden!
När I glädjens, annat hotar
Eder syster då den arma,
Alla plåga mig och ingen
Vill sig öfver mig förbarma:
Se. när våren komvber, svärma
Barnen kring och hejdlöst närma
Sig min stum och knifvar rista
I min safomhöljdu midja,
Att min stam sin kraft må mista —
Och om sommarn herdar drifva
Kring på vall med sina hjordar
Och min hvita gördel rifva,
Att åt dem till kärl och slidor
Eller sinultronnfvor blifva.
Eller också nalkas flickor,
/ mitt skygd de muntert skratta
Medan löf de frän mig bryta
Och i mina grenar fatta.
För att deraf qvastar binda. —
Männer komma, sved att fälla,
Sina hemska yxor hvässa,
For all skoningslöst dem höja
Mot min olycksbvrna hjessa.
Head jag annars äfven saknar,
Jag mig likväl ej beklagar,
Blott i pinans värsta dagar
J mitt bröst ett nödrop vaknar!’’
Och björken sörjer vidare deröfver,
att, då hon äfven sluppit alla dessa
hotande olyckor, så komma till sist dock
tidigt nog frosten och stonuen, för att
beröfva henne den gröna drägten och
lemna henne att naken och genomfrusen
skälfva i vinterkölden.
Då sade ^Väinämöinen:
„Gröna björk, ej mer du gråte,
Fagra, icke mer du qvide,
Träd med hvita gördeln, glad du
Nya, blida öden bille!
Ty en lycklig lott dig väntar:
Snart af glädje skall du gråta,
Högljudt skull af fröjd du låta!"
Och nu högg- sig den store sångaren af
björkens stam en harpa och gjorde
strängar till den af en jungfrus bår och satte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
