Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—f 58 -i?—
Kr onW &tpis portfölj.
rv.
Den välgörande kamreren.
.^amreren var ungkarl och
otft-l»i§ kring 00 år. nan var liten och
fet och säg godmodig och vänlig ut,
ehuru ett dystert, vemodigt drag städse
hvilade på hans anlete.
Kamreren var hvad man kallar ett
original. Gamla vanor och ett ensamt lif
utan allt. umgänge hade gjort honom
något besynnerlig och tillika
frånstötande. Han såg lifvet och dess
förströelser, i synnerhet familjelifvets, som
ett, tomt nötskal. Ocli mången trodde
att denne „enstöring-’ ej hade blick och
sinne för annat än sin egen persons
väl-befinnaude. Ofta är det dock fallet att
vi döma våra medmenniskor efter ytan.
Visserligen såg kamreren vänlig och
godmodig ut, och hade ständigt ett leende
på läpparna, men ändå var det ingen,
som vågade börja samtala med
honom-Ty vanligtvis blef följdeu ett afbitande
svar, emedan han ej hade lust eller nöje
att gifva sig i språk med någon. Han
ville gå sin egen väg utan att störas af
verlden och dess händelser.
Hans största nöje var att i tysthet
göra godt och derför plägade han alla
qvällar så snart det blef skymt, vandra
ut till de delar af staden, der armod och
elände hade sitt hemvist. Här var ban
en annan menniska. Här kunde hvem
som helst tilltala honom, utan att blifva
afsnäst.
En afton, vid hösttiden, — det var
unge-för 10 år sedan, gjorde han som vanligt sin
välgörenhets promenad till en af
hufvudstadens utkanter och kom dervid att
vandra förbi ett stort hus vid
Nylandsgatan, der fattiga familjer bodde.
Huset står qvar ännu och är fortfarande
ett hem för många arma varelser. Nu
är allt dock mycket bättre. Nu finnes
här inrättad en skola för barnen och
äfven för deras föräldrar är numera sörjdt
så i ett som annat afseende. Kamreren
gick in i huset och inträdde i ett
temmeligen stort rum, som låg på nedra
botten. Det var en sorglig syn, som
liftr mötte honom. Midt, på golfvet stod
ett stort bord, hvaruppå funnos tlere
buteljer och glas. Å ena sidan af rummet
fans ett. skåp eller hylla med diverse
stenfat och skålar; på den andra var en
stor spisel; uti eldstaden lågo ett par
vedträd, som hade rätt svårt att brinna
och ännu svårare att lysa upp rummet.
Vid sidan af spiseln voro flere
sängplatser uppresta, den ena öfver den andra.
I rummet voro ej mindre än 8 barn,
flickor och gossar om hvarandra. Det
äldsta tycktes vara högst 13 à 14 år.
Det var svårt att kunna säga åldern på
dessa stackars barn, emedan de alla
sågo så betryckta ut. Lidandet och
umbärandet af lifvets nödtorftigaste behof
hade redan tryckt sin prägel på dessa
små varelsers bleka anleten. En moders
kärleksfulla ömhet, ett vänskapligt
deltagande var något för dem lika främmande
som ett mål stärkande föda. Sätt en
planta, der ej ljus och luft finnes. Den
skall tvina bort och dö. Så är äfven
förhållandet med barnen.
En qvinna, som satt vid spiseln hade
antagit sig dessa fader- och moderlösa
bara för att de skulle föda heune. Detta
låter otroligt. Så var det dock. Hon
sände dem ut i köld och frost för att
tigga i staden och ve dem om de icke
medförde när qvällen kom, en riklig
skörd.
De små barnen vände sig om, då
kamreren inträdde och en liten sex års gosse,
hvars blå ögon lyste så mildt och
vackert, skyndade att räcka fram en stol
åt den främmande. Kamreren inledde ett
samtal med qvinnan och gjorde sig noga
underrättad om allt. Under det han
talade stod den sex årige gossen och
lyssnade mycket noga till hans ord; och
såg så klok och älsklig ut. Kamreren
fäste sig vid det vackra barnet, och
lofvade att upptaga honom som sin son
och gifva honom uppfostran. Du skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
