Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
09
DEN FÖRTROLLADE HÄSTEN.
Folksaga, upptecknad af A. L.
Täflingsskrift för Ljungblomman, bclönnd med 2:drn priset.
I. .
Trollkarlen.
rfS][jör myckel länge sedan lefde, en
K|ij|| konung, aora egde en nug ocli
skön gemål, men iuga bain. Ofta drog
lian ut i strid mol rikets fiender, och då
måste drottningen sitta ensam hemma i
slottet, som låg midt i en tiit och mörk
skog. När konungen en gång återvände
fräu ett krigståg, hände det sig att han
blef skild från alla sina följeslagare och
råkade vilse i skogen. Han red framåt,
men alla hans försök att hitta hem voro
förgäfves. Slutligen stannade hästen i ett
ogenomträngligt, snår. Nu blef kouungen
ängslig till mods, ty ban längtade mycket
att återse sin getnål. Då framträdde ur
skogens djup en liten besynnerlig man
ined grå. oroligt blinkaude ögon. Det
var en mäktig trollkarl, som hade sin
boning i skogens vildmark.
Utan att helsa eade han: „herr konung.
Ni har råkat vilse och hittar ej hem. Det
är föga troligt att någon af Ert folk kan
finna Er i denna ödemark. Här måste
Ni förgås af hunger oeh trötthet i fall
jag ej visar Er vägen hem till borgen.
Det vill jag också göra, ineu blott på del
vilkor, att Ni lofvar gifva mig till
belöning det föremål, som Er gemål har i
bauden, då Ni först möter henne".
Konungen säg sig tvungen all gå in härpå,
och den lille gubben ledde nu hästen på
rätta vägen, sotn förde till konungens
borg.
Ilar rådde mycken oro och bestörtning,
emedan tjenarne hade återvändt utan sin
herre, när de ej kunde finna honotn i
skogen. Drottningen blef mycket glad,
när hon nu såg sin make äterväuda i
sällskap med den besynnerlige gubben oeh
ilade ueuast, emot honom. Först tog hon
dock Iran vaggan sin lille son, hvilket)
hon lätt under konungens frånvaro, och
gick med gossen på armen ut på
borggården. Den lycklige fadren glömde
alldeles bort sin vägvisare, och ämnade
redan bege sig till slottet, ineu trollkarlen
hejdade honom och påmiiite honotn del
löfte, ban gifvit, samt fordrade gossen
som sin tillhörighet. Alla böner voro
förgäfves; de olyckliga föräldrarna lofvade
gubben stora rikedomar, blott de finge
behålla sitt barn, ineu trollkarlen var
envis oeh gick ej in på något byte. „0m
gossen är snäll och i allt lyder mina
befallningar får ban återvända till slottet",
sade trollkarlen. ,,I annat fall måste han
dröja dubbelt så lång lid hos mig". Med
delta löfle och hoppet att en gång återse
sin son måste de stackars föräldrarne
trösta sig. Trollkarlen tog den lille
prinsen på armen och förde honom till sitt
hem långt, långt bort i skogen. Här växte
konungssonen upp oeh trollkarlen lemnade
honom ej eti enda dag sin frihet. När
gossen fylde sju år, tog fosterfadren
honom till sig och sade: ,jag reser nu bort
för några dagar. Under denna lid får du
ej lemna rummet. Om du lyder mig, skall
jag föra dig tillbaka till dina föräldrar.
I annat fall måste du dröja här i sju år
ännu",
Gossen lofvade lydnad, och trollkarlen
reste. Den första dagen vågade gossen
ej vara ohörsuin sin stränge fosterfars
bud, utan ban satt inne i kammaren och
vågade ej ens glänta på dörren till
förstugan. Följande dag blef dock
frestelsen alltför stor. Prinsen öppnade dörren
och trädde ut i farstun. Här stod en stor
gryta med kokande innehåll. Nyfiket
doppade gossetj sitt ena finger deri, men när
han drog bort det, var det förgyldt. Nu
blef han ntyeket förskräckt och skyndade
ut i det fria. Utanför trappan såg hau en
hvit bäst och en åsna, som betade. Han
läste sig vid, all åsnan hade rikligt hö
för sig, medan hästen måste nöja sig med
litet halm. Detta förtröt konungssonen.
lian tog genast en del af åsnans lbder
och lade det för hästen, som belönade
honom ined en tacksam blick. I detsamma
kom trollkarlen hem, oeh blef mycket
vred, när hau såg att prinsen ej hade lydt
hans befallning.
Äter förflöto sju år, och på prinsens
fjortonde födelsedag talade trollkarlen igen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
