Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-a 83
viindigaste for sitt uppehälle, men varnad
genom pina föräldrars och syskons
olyckliga öde, visste lion med säkerhet alt hou
skulle blifva ihjälslagen så snart hon
visade sig för menskoögon och faslän man
är blott en liten råtta så är lifvet ändå
kärt. Ilon var således mot sin vilja
tvungen at| stjäla. Bittert sörjde hon
deröfver, men en inre röst tröstade henne med
försäkran,,.att de. sora tvungo henne till
oärlighet, äfven måste biira skulden för
hennes fel.
En vacker dag häqde det emellertid alt
råttan fick två små ungar, det sötaste
tvillingpar, gosse och flicka. • Hon blef
mycket glad och höll innerligt af de små,
men nu voro näringsbekymren större då
det var tre att sörja för. Det var en svår
tid för den lilla råttan och mången afton
fick hon med tom tnage gå till sangs,
sedan hon gifvit ungarne del lilla, som fanns
att äta. Eu annan svårighet var den att
råttan, soin vanligtvis nattetid plägat
företaga sina små ströftåg, icke kunde
lemna barnen allena, ty de voro,
gränslöst mörkrädda. Om dagen vågade hon
sig sällan ut oeh dessutom skämdes hon
så förfärligt för sjelfva dagsljuset, emedan
hon var en tjuf. Hände det så eu vacker
dag att råttan fick besök af sin småkusin,
som bodde under bågaret ngugolfvet och
också befann sig i ganska små
omständigheter. Kusinen berättade att en mängd
präktiga potatisskal lågo på sopbacken.
Den lilla rältau, som ej smakat en
matbit sedan föregående dagens morgon och
endast haft en liten brödkant att bryta åt
ungarne till frukost, började fundera på
om hon skulle våga sig öfver gården till
de sköna potatisskalen. Hur hon
funderade beslöt hon sig för det djerfva
försöket, i fürhoppuiug att det höga gräset på
gårdsplanen skulle skj’dda henne, bad
kusinen under hennes frånvaro stanna hos
ungarne, kysste dem och steg ned i en
underjordisk gång, som från skafferiet
ledde uL till gården och mynnade ul med
ett litet hål nedanför stenfuten. Här
stannade den lilla råttan oeh tittade sig
försigtigt omkring. Intet farligt kunde
upptäckas. Hou kilade öfver gården, kom
lyckligt fram till sopbacken, utvalde åt
sig det största potatisskalet och skyndade
tillbaka. 1 brådskan såg hon ej den stora
grå och hvita katteu, som satt på
brandstegen. Men kallen såg från sin
upphöjda: ]ilats i stället henne, der hon sprang
fram £enom gräset. Som eu pil sköt
hon ned från siegen oeh i nästa
ögonblick satt råttan fången i hans klor. Pip!
pip! skrek hon och bad så vackert
katten om förbarmande. Då släpple ban
henne lös. Hon blef så glad och skyndade
hem allt hvad hon förmådde. Sitt
potatisskal hade hon tappat, men derpå tänkte
hon ej. Lifvet är ju förmer än ett
pota-tiskal. Men råttan hade misstagit sig på
kaLtens känslor. Hos honom fauns ej en
aning om hvad ädelmod vill säga. Det
fick hon erfara uär hon ånyo satt fast i
hons klor. Åter släppte ban henne lös,
Hon ilade undan. Bloden sipprade ur
såren efter kattens klor. Hennes lilla hjerta
slog våldsamt af ångest. Hon började
misströsta om sin räddning, Ku tog
katten igen ett skutt, men den lilla råttan
hade gömt sig under ett kardbon’blad.
Katten sökte henne ifirigl oeh skulle nog
ha funnit henne, meu nu kom en
oväntad räddare. I’å giirdeu lekte ëu liten
ljushårig, blåögd Hicka. Hon hade sett
kattens grymma lek med råttan,
skyndade lill, jagade bort katten och sökte den
förföljda under Uardbovrbtadet, dit hön
sett henne taga sin tillilygt. Fliekcui tog
råttan i sin lilla mjuka hand. der Jjo;i
låg darrande och halfdii| af TorskrHckelse.
Barnet sprang in till sin moder, som
sysslade i köket.
— Se, mamma!’ utropade den lilla. En
sådan söt liten råtta, som den otäcka
Mirre fångat. Se hur den darrar oeh
blöder- Jag tog fast den under ett
kard-borrblad oeh nu skall minsann Mirre ej
mera iä den. Jag släpper den lös.
— Det får du ej göta. eade modren,
soln var eu förståndig och praktisk fru,
utan gå genast och gif den tillbaka åt
Mirre,
— Nej, mamma! Del kan jag ej-göra!
sade den lilla flickan.- nieiLlarfyllda ögon."
— Jo. det gör du genast! Hur kau du
vara så dum att vilja (tiga ràitan från
kallen, då lian engång lyckats fånga den.
Fy sliäni ut dig, slura Hickan, at| vara
så oförståndig! Gör genast som jag sagt.
— Nej, mamma! Söta mamma! Jag
släpper den lös!
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
