Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13
kunde så smyga sig in i mitt hjerta
och sammanfläta sina känslor med mina,
det kan jag aldrig förklara, och nu först
då han är borta, liar jag i sanning erfarit,,
hur mycket en menniska kan komina att.
hålla af en liten fogel. Han var nästan
alltid hos mig och talade till mig eller
hvisslade för mig. eller ock gjorde han
på sitt vänliga sätt små upptag.för att
roa mig, och för mig var del ofta^ den
största hvila och vederqvickelse som jag
kunde fiuna, att kasta pennan på
skrif-bordet, räta ut ryggen och leka en stund
med Dick.
Att uppföda en kull ~6tarungar är alltid
en vansklig uppgift, och mig föreföll det
i högsta grad besvärligt. En enda af
dessa små varelser kunde väl behöfva
5—6 uppassare för sin person. Jag var
på intet vis herre öfver dessa starar, det
var tvärt om stariingarna, som voro mina
herrar. Hvar enda morgon klockan tre
måste -jag upp ur sängen och stoppa mat
i starungarna, hvilka jag förvarade i en
hattask, som stod i en skrubb bredvid
mitt sofrum. Klockan fvra måste jag å nyo
upp för att utfodra dem, och på samma
sätt klockan fem och klockan sex, så att
jag, under den tid de växte upp, såg flere
soluppgångar, än det någonsin fallit på
min lo|f, vare sig förr eller senare. Hela
dagen igenom måste jag fortfara med att
stoppa mat i foglarna, och vid vissa
mellanrum aflöstes jag af en tjenare i
uppfyllandet af denna pligt. På det bela
taget var det nästan endast istoppning, som
uDgarne beständigt kräfde, men ibland
voro de ändå icke nöjda, utan gjorde
misslyckade försök alt sluka mitt finger på
köpet. Ändtligen — och hur lycklig blef
jag icke då — kunde de båda mata sig
sjelfva och flyga. Den senare förmågan
var för öfrigt allt annat än angenäm för
mig, ty så snart jag öppnade dörren för
dem, så flögo de alla ut, den ene efter
den andre, och satte sig på mitt hufvud
eller på mina axlar, under det hvar och
en af dem försökte göra mera spektakel
än alla d^ andra tillsammans.
Jag blef till slut så trött på dem, att
jag en vacker dog beslöt att skänka
friheten åt alla. Jag häugde derför buren
utanför fönstret och öppnade luckan,
hvarefter också alla togo till flygten, uien
blott, för att strax vända tillbaka och siitta
sig på mig såsom vanligt. ,,Jasä", sade
jag, „men jag skall ut och arbeta i
trädgården". Af deras sätt att uppföra sig
var det. alldeles tydligt, att de svarade:
,.Det täuka vi göra också". Delta blef
äfven förhållandet. Så snart jag började
min verksamhet - med spaden, så började
de äfven sin med att uppsöka och
uppäta alla maskar, som jag kastade upp,
sannolikt i den tanke, att jag endast
ar-belade för deras nytta och nöje.
Slutligen tröttnade jag på detta. Förargad
kastade jag spaden ifrån mig, och innan
de kunde gissa till min afsigt, hade jag
spruugit öfver ängen utanför trädgården
och försvunnit i skogslunden på andra
sidan.
„Nutt, sade jag för mig sjelf, då jag
efter min hemkomst på aftonen gick ut i
trädgården, „nu är jag då fri från er.
plågoandar1, och jag smålog af
tillfredsställelse. Men denna glädje blef af kort
varaktighet, ty i samma ögonblick ljöd det:
Skrägh, skrägh, skrägh! från de närmaste
träden, och innan jag ens hann taga ett
steg, sutto på mig såsom vanligt mina
förföljare, synbarligen utom sig af glädje.
Två af dem dogo en vecka efter denna
händelse, och jag beslöt att behålla de
tvä återstående, hvilka voro hane och
hona. ■*•
Så väl Dick som lians fru växte snart
upp till mycket vackra foglar. Jag gaf
dem en stor, rymlig bur med mycket sand
och ett lager halm på bottnen samt
koppar för mat och för vatten och ett
had-kar: dessutom drog jag försorg om, att
de alltid hade friskt grönt på taket af
sitt hus. En gång om dagen öppnades
burens dörr, och båda flögo ut under ett
glädjeskrik för att förlusta sig med ett
had på köksgolfvet. Man kunde hafva
trott, att då de endast voro två,, skulle
de ej gjort hvarandra rangen stridig i
afseende på hvilken som finge gå först;
e-inellertid gjorde de detta, åtminstone Dick,
hvilken alltid gjorde anspråk på att vara
nummer ett vid badniugen, medan hans
fru måste tålmodigt vänta till dess hennes
herre och man blef färdig. Detta hörde
till den tukt och ordning Dick upprätthöll
i sitt hus. När de nu blifvit tillräckligt
våta och blötta, och allting på tre alnars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
