Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
:: 30 is-
strömmen anlade han mot slottet en skans, at’
hvilken lemningar ännu tinnas qvar (pil säteriet
Borgs egor). I strömmen lät kau bygga en stark
timmerflotte och uppförde på den" ett fem
våningar högt torn, försedt ined bröstvärn, det ena
ofvanpå det andra. Med detta belägringsverk,
som kallades ,,barfridet", ville han från sjösidan
småningom nalkas fästningen.
Då Styken det barfridet säg
stor faru tick han då,
säger rimkrönikan. Hans mod sjönk, och han
sande bud till Engelbrekt för att dagtingu och
begärde fem dngnrs vapenhvila. Engelbrekt,
som spurt, att rikseus råd församlade sig i
Vadstena, och sjelf gerna ville vara med der,
beviljadt’ den gerna
Vid underrättelsen om resningens utbrott hade
de iörnämste af rikets råd begifvit sig till
Danmark lor att rådgöra med konungen, Nu hade
de återkommit derifrån ocli voro samlade i
Vadstena. Engelbrekt begaf sig från Ringstadholm
dit, åtföljd af tusen utvalda böuder. lian
inträdde genast i stilen, der herrarne voro
församlade oeh uppmanade dem att kraftigt
samverka med ulluiogcn till återställande af rikets
urgamla rätt och frihet. Han yttrade dervid:
,,Allt sedan Magnus Eriksson skildes från riket,
hafva öfver Sverige rådt icke konungar, utan
Utländske våldsmän, de der sökt. rikets skada
ocli förderf, surat varit herrar till egen fördel,
men ej till landets och allmogens bästa, såsom
konungens ämbete kräfver. Riket har blifvit
uppfyldt med uiländingar; större gärder hafva
pålagts än bönderna förmå bära och Sveriges
lag samt gamla goda sedvänjor tillåta. Ochär
det derför mitt rid till rikets församlade herrar,
att. de vånda sina anslag derhän, att Sverige
måtte komma ur sin olidliga träldom, sfi att hvar
och eu kau lefva trygg under lagen, och
oskäliga gärder irke blifva pabjudua."
Med häpnad och tvehågsenhet Abörde herrarne
dessa ord, och det vardt tyst en stund.
Biskopen i Linköping, Knut Boson (Natt och dag),
tog derpå till orda. nOss står icke till
görandes", sade han, „att träda från vår herre och
konung, som vi hafve svurit huldskap."
Engelbrekt genmälte: "Konungen liar svurit
många eder, men ingen af dem hållit; derför ären
1 icke heller pliktige att hålla honom det I
svurit. Förty deruppå kafvcu I svurit honom
huld-skap och manskap, att ban först har svurit eder
att hålla eder vid Sveriges lag samt besätta
riksens Blott ocli fästeu ined infödda män. På denna
hans ed hänger eder. När ban nu icke håller
sin ed, så är eder ed om intet."
Ilnrtill svarade biskopen ett tvärt nej och
sökte äfven gifva skijl tör sin mening, i det ban
yttrade, att "icke hvar mau är skicklig att vara
konungens domare eller döma derom, när
konung bör afsätta» eller ej," samt att -man måste
understundom lyda en tyranu, på det man skall
undvika många tyranner."
Engelbrekts tålamod, som väl icke var stort,
förgick nu alldeles. Han utbröt med harm:
-Wiljen 1 ej, gode herrar, göra ett med riket
och bidraga till dess frälsande, utan mer hålla
uied konungen än med fäderneslandet, då skall
det kosta eder lif och gods." Derpå grep ban
biskop Knut i kragen och botade att kasta
honom ut till bönderna: biskop Sigge i Skara kom
i samma nöd. De uppskrämde rådsherrarne
gåfvo nu med sig och lofvade att skrifva ett
upp-sägelsebrcf till kouung Erik. Brefvet
uppsattes, men i ordalag, som visa, att de gode
herrarne ej handlat af fri vilja. Deri sades bland
aunat:
-Den tid vi samman voro i Vadstena, kom
otörvarandes Engelbrekt öfver oss med stor makt.
grep oss och tvingade med väljande hand att vi
skulle blifva när honom med allmogen ocli värja
vårt rikes land och rätt tör alla oskäliga
skatter, tunga och mångfaldiga orätt, som I och flere
på edra vägnar under lång tid gjort hafven, så
framt vi ej ville mista lif. ära oeh gods.
Derföre äro vi nu alle med all Sveriges allmoge så
öfverens och storliga genom eder orätt dertill
nödde, att vi eder uppsäga tjenst, råd och
tro-skup, som vi eder lofvat, svurit och sagt halva
så att I ej härefter uiågen hoppas eller tro på
någon tjenst, råd eller uiauskap i någon måtto,
efter det att I 03S ej hållit hafven de eder och
tro, som I på helgedomar och rätt kristen tro
med uppräckt hand fullkomligen svurit hafven."
Brefvet är betecknande nog för den tvekan,
med hvilken rådsherrarne nu trädde på
allmogens sida. Från denna tid betraktades
Engelbrekt som medlem af rådet och
medun-dertccknade dess skrifvelser.
Från Vadstena drog Engelbrekt åter till
Ringstadholm. "Barfridet" var nu färdigt, och
han beslöt att våga en storm. Ännu en gång
uppfordrade han dess förinnan slottshöfdingeu,
hvilken modfäld svarade, att hnn "skulle
öfverlemna slottet, om ban finge behålla sin
egendom." — "Vill du öfvergifva konungen och
troget blifva vid riket, så må du behålla dina
håfvor", blef Engelbrekts besked. Styke lät sig
dermed nöja oeh uppgaf på sådana vilkor slottet.
Nu drog Engelbrekt med sin bondeskara
österut in i Vikbolandet, der en mängd tyska
borghurrar höllo till. Åtskilliga röfvårnästen
blefvo här intagua och uppbrända. Vigtigast var
Stegeborg, dit Vale tagit sin tillflykt. Engelbrekt
kallade honom genast ut till sig och Vale
vågade ej annat än lyda. "Da skall strax gifva
mig slottet", sade Engelbrekt, och det biföll Vale
utan svårighet, sedau hau fått löfte att fritt
af-tåga med alla sina håfvor. Engelbrekt
öfverlemnade nu slottet ät biskop Knut, hvilken
dock dervid tillsades att .täta konungen stå ute".
Tåget gick nu till Söderköping, (lit Östgöta
allmoge blifvit sammankallad. Här redogjorde
Engelbrekt lör orsaken, hvarför han med
dalkarlarne dragit.ut, samt begärde att östgötarne
med dem måtte förena sig och trofast hålla med
riket. Af de församlade " bönderna erhöll han
också löften om troget uuderstöd.
Nu delades bären i tre skaror. Jösse Nilsson
sattes till anförare för en af dessa, Herman
Bchr-man för dou andra. Sjelf behöll Engelbrekt,
under sitt befäl, den tredje.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
