Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
—fr 75
komma? Vet du hvem det är, sora
utför allt detta? Jag skall säga dig det.
Det är förgängelsen, hon som ej tål att
något här varar evigt: det är hon, som
skingrar molnen och låter vågen somua
till ro, det är hon som eu gåug ock
skall bädda dig till frid i den mörka
grafven, då du fullgjort din pligt i lifvet.
Men hvar bor då denna så mägtiga
kraft? torde du lilla vän fråga. Derpå
kau ingen gifva dig ett svar. Hon bor
öfverallt. Hvart du än blickar omkring
dig, kan du röna spår af henne.
Då skeppet förliser på det öppua
hafvet är det hou som bragt stormen att
kräfva sig detta rof.
Då löfvet från trädet fallit till
marken är det hon, som sagt åt regnet:
fukta jorden att det multnar till stoft.
Då far och mor stå sörjande vid sitt
enda barns dödsbädd är hon midt ibland
dem och för dess själ bort, långt bortom
tiden till ett land, der evig sällhet bor.
Så går hon i evighet outtröttligt fram
på den väg hou sedan evighet beträdt.
Frukta dock ej för henne, ty hon
borttager ingen eller intet i otid. Ilon vet
när hon kominer eller hvart hon
kommer. Låt henne då ej möta dig med
skräck och räddsla, utan var beredd att
glad sluta dig i hennes famn och hon
skall gifva dig en lön som ej förgår.
V. L.
SKOLMÄSTAREN.
Icke långt från den stora byn låg ett
litet rö dra ål ad t hus, hvilket tillhörde
sockenskolmästaren. Han var en fattig
men gudfruktig man och delade gerna
med sig af det lilla han hade, åt sämre
lottade likar.
— „Den som gifver, honom skall varda
gifvet", var hans valspråk, och han
hoppades alltid att engång komma till
lyckligare dagar. Äfven hans hustru fann
sig med undergifvenhet i sitt öde; hon
arbetade så mycket hennes krafter det
tilläto, och arbetet var hennes enda fröjd
i lifvet. Hon tackade också innerligt
Gud som gifvit henne helsa och krafter,
ty utan dem hade hon försmäktat i
sorgens öken.
Skolbarnen älskade alla uppriktigt
skolmästaren, tv ban var en god och
förståndig man och ganska skicklig i
det kall, honom blifvit ålagdt. De voro
äfven hans synnerliga favoriter, dessa
små ljufliga väsenden med sina glada
och friska anleten, fria från alla sorger
och bekymmer, och ban kände sig liksom
ung på nytt då ban efter slutade
lektioner lärde dem någon ny lek, eller
berättade för dem en saga. Han glömde
då de orättvisor, som hade vederfarits
honom, och ansåg verlden som ett
paradis.
Det var en härlig dag i Maj månad
Solen hade just rest sig majestätiskt upp
på den blå himmelen och dess ned mot
jorden fallande strålar kändes ännu icke
så heta; det var så friskt i naturens sal.
Foglarne sjöngo sina morgonsånger,
bäckarne sorlade och en stilla vind smekte
jorden. På afstånd hördes det
egendomliga ljudet af den på betet gående
boskapen, och då och då några toner af
ett vallhorn, blåst af någon rödkindad
vallgosse eller vallflicka.
På vägen, som leder från byn till
skolmästarens lilla stuga, kommer en
hel skara små flickor och gossar, hvar
och en bärande något i sina små händer
och eu prägel af innerlig glädje målad
på hvarje anlete. Under munter sång
närma de sig skolhuset. Ankomna dit
ställa de sig alla i rad likasom en hel
krigarhär, och på ett tecken af skolans
primus begynna de följande lilla sång,
hvilken en ung i byn boende normalist
författat och inöfvat:
Vi 2>ri$a må
Vår store Gud,
Att och vi få
I skolan gä
Och der hans bud
Oss lära.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
