Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. Två qvinnor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
äro konvenansens reglor i detta fall långt mera ett
värn, ett stöd, och, så att säga, en gärd af aktning
för den dygdiga och väl uppfostrade qvinnan, och ett
tryckande stängsel blott för den, som skulle vilja
öfverskrida detsamma."
"Det är verkligen någonting bra vackert att höra
sådana ord ifrån så vackra läppar, och om jag icke
visste att ni hatar smicker, min friherrinna, så skulle
jag säga, att det klär er så väl, att man likväl vore
frestad tro er om en smula koketteri," sade en gammal
mager herre, med kommendörsband öfver sitt insjunkna
bröst, till friherrinnan, som satt bredvid honom, under
det han långsamt öppnade sin gulddosa och förde en
pris snus till sin näsa.
"Du må ha rätt i hvad du säger, men när nu
dessa olyckliga skrankor äro öfverstigna, då synes det
mig bra hårdt, att verlden icke skall taga i betraktande
bevekelsegrunderna till detta brott," sade Ebba
lifligt.
"Min bästa vän, vi känna en gång det straff som
följer dylika förseelser, och detta straff är det allmänna
föraktet. Nåväl! den qvinna som kan trotsa detta, är
icke mera qvinna, har sjelf uteslutit sig ur societeten,
hon vet det och bör icke beklaga sig, så mycket mer
som hennes eget samvete bekräftar rättvisan deraf.
Hvad är det som höjer oss öfver hopen, om icke våra
seder och våra tänkesätt, strängheten – i fall du vill
kalla det så – deruti är just vår heder, och ett
fruntimmer som kan helt och hållet glömma hvad hon
är skyldig sig sjelf, sin familj och sitt namn, kan man
möjligen beklaga, men man känner henne icke mera, och
det bästa man kan göra är att glömma henne," sade
friherrinnan med en min af så mycken värdighet och
öfverlägsenhet, hennes vackra ansigte fick en sådan
prägel af renhet och djup öfvertygelse, att Ebba slog
ned ögonen likt ett obetänksamt barn, och sade med
en något osäker röst:
"Men, Mathilda, likväl skall jag alltid försvara
och beklaga den stackars fru T., ty hon var aldrig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
