Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Lekkamraterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Jag kan då se till henne emellanåt genom köksfönstret.
Den der Alfred är en liten snäll och anständig
gosse ... Stackars barn! hon har bra ledsamt att
jemt sitta instängd här också," mumlade Lovisa
halfhögt för sig sjelf, i det hon stängde dörren.
Amalia sprang emellertid genom den smutsiga
portgången ut i gränden, der barnen, församlade uppe i
hörnet bredvid planket, höllo på att under högljudt prat
och kif leka med små stenar och porslinsbitar.
Lilla Alfred, som både genom sitt utseende och
sitt stilla väsende utmärkte sig framför de andra, skilde
sig genast ifrån leken och sprang emot Amalia. Han
har så mycket att visa henne, utom den eldröda hästen;
han har också en porslinsbit med guldkant och en
utklippt pappersdocka. Båda två vandra hand i hand
upp till planket, som slutar gränden, der en hög af
gamla bräder ligger uppstaplad, för att här i ro
kunna tillsammans beundra dessa saker. Alfred berättar
henne att han fått hästen af sin mor, som hvarje
söndag besöker madam Lundin, hos hvilken han är
inackorderad och som bor inne på gården hos Amalias
mormor, och att han af en annan gosse bytt sig till
pappersdockan för en mycket slät och vacker buteljbotten,
som kunde nyttjas till trissa.
Den murkna brädhögen är emellertid icke blott i
lilla Amalias tycke en angenäm hviloplats, ty tre stycken
madamer i varierande söndagskostymer ha också slagit
sig ned på detta sommarnöje, öfverskuggadt af planket
och parfymeradt af en bred ränsten, som, framsipprande
sitt stinkande innehåll genom en stenmur, flyter förbi
och fortsätter sitt lopp hela gränden utför.
De båda barnens halfhöga dialog afbröts emellertid
efter några ögonblick genom ett utrop, som väckte
deras uppmärksamhet. En af dessa söndagsfruar, som
klädd i svart tyllmössa sitter öfverst på bräderna, har
länge med ljudelig röst, och lugnt ignorerande sina
många misstag läst "Folkets Röst" för de öfriga.
Det är ett mord, begånget på en krog, berättadt på
ett rått och vedervärdigt sätt, som väcker åhörarinnornas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
