Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Lekkamraterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sidan och hvilkas dörrar stodo öppna midt för hvarandra,
sa att hon fullkomligt väl kunde i spegeln se
den ända tills den försvann i mörkret. Gnisslandet af
en dörr och ett kallt vinddrag, som utsläckte hennes
vaxstapel, bevisade att den dörr som här fanns och
hvars reglar hon ansett så säkra, likväl blifvit öppnad.
Hon stod nu i mörkret och då hon skulle vända
sig om för att gå tillbaka den välkända vägen till sina
rum, vacklade hennes gamla osäkra ben, ännu mera
darrande af skrämsel, och hon föll tungt och medvetslöst
till golfvet.
-
Kylan der ute på gården väckte emellertid lilla
Alfred efter en stund – åtminstone tyckte han att han
vaknade. – Ett prasslande ljud, liknande det af släpande
steg, nådde hans öron; yrvaken öppnade han ögonen, men
tillslöt dem genast igen af förskräckelse, ty samma långa,
hvita spöke, som han trodde sig hafva sett qvällen förut,
såg han äfven nu, men kommande denna gång ifrån
gafveln af boningshuset och försvinnande vid porten
till vagnsboden. Rädslan och sömnyrseln gjorde det
stackars barnet nästan sanslöst, och först en stund
derefter kom han så småningom åter till medvetande,
vid ljudet af tvenne personer som talade alldeles invid
hans öra, som han tyckte, ehuru han icke rört sig ur
stället och ingenting kunde se i mörkret.
"Gud i himmelen, att en sådan sorg skulle hända
mig med min egen bror ... men ditt vilda sinne skulle
väl ha sitt straff ... Gud trösta oss, vi bli olyckliga
begge två."
Dessa ord, sagda med en af snyftningar afbruten
röst, voro de första som gossen kunde uppfatta, och
han igenkände fullkomligt, i den talande, lilla Amalias
sköterska, den gamla Lovisa.
"Anamma sådant pip ... är det tid att beskärma
sig nu ... det vore bättre du hittade på något sätt att
skaffa mig hän." Den grofva röst, som lågt och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
