Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Lekkamraterna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Sexton år derefter, samma natt som spöket i det
gamla huset i gränden skrämt de båda barnen, for
Amalia hem ifrån en bal. Strålande af siden och
juveler, vacker och lycklig, gift för några månader
sedan, satt hon omsluten af sin mans arm, då vagnen
hastigt stannade och prat och svordomar utanför väckte
de båda nygiftas uppmärksamhet.
Amalia nedsläppte fönstret och tittade ut. Det
var fyra illa klädda karlar, som på en slags kärra
drogo en grofhyflad svartmålad likkista. De hade kört
fast emot hörnet och hindrade vagnen att komma fram.
"Hvad är det?" sade Amalia förundrad.
"Åh, det är ett kadaver, som doktorerna på
institutet ska ha," svarade en af karlarne, under det
han ryckte loss kärran, och vagnen for vidare.
"Det var besynnerligt hvad du betraktade den
der unga herrn, som jag presenterade för dig på balen,
du fann honom visst mycket vacker, ty du kunde inte
slita dina ögon ifrån honom," sade Amalias man med
ett tvetydigt leende, då de voro hemkomna.
"Ja, det har du rätt uti. Jag visste i början
icke sjelf hvarför hans ansigte så mycket intresserade
mig. Det väckte ett minne, som jag icke var i stånd
att göra mig reda for, men nu vet jag det."
"Verkligen?"
"Ja, men detta minne behöfver icke oroa dig,"
tillade Amalia skrattande, "ty det var minnet af en
liten lekkamrat om sju år. Det var besynnerligt
hvad den der unga herrn på balen återkallade min
lilla stackars Alfred, alldeles så borde han se ut nu,
tycker jag. – Det förefaller mig, som om jag hade
återsett honom denna qväll," – fortfor hon tankfullt,
under det hon afknäppte de granna armbanden på
sin arm.
Amalia hade rätt, hon hade verkligen på sätt och
vis återsett sin barndoms lekbror, fast hon icke visste
derom, ty det var hans lik, som var inneslutet i den
svarta kistan på kärran.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
