Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Var det hon?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sist såg henne, var hon så vacker, så full af lif och
ungdom i den granna baldrägten; vi dansade och
skrattade tillsammans, jag fick en blomma ur hennes
bukett. Minnet af denna afton stod så lifligt och friskt
som från gårdagen framför mig, dansmusiken ljöd ännu
i mina öron, och nu låg hon här i denna lilla ensliga
aflägsna stuga, kall, blek och vanstäld, okänd och öfvergifven.
Yar det möjligt att hon flytt från hem och föräldrar,
för att dö här? Dock, om så var, så såg jag
ju förklaringen deröfver i detta lilla barn, som hon
ännu i döden tycktes vilja dölja, och tyst inom mig
bad jag hennes skugga tillgifva mig den obetänksamhet
som kommit mig att vilja upptäcka hennes hemlighet.
Sorgfälligt lade jag svepningen ännu högre upp
omkring henne, fästade den blommande grenen, som
jag ännu höll i handen, i kistan vid hennes fötter och
aflägsnade mig tyst samma väg som jag kommit.
Den lilla flickan på gården var borta, stugans
dörr var ännu stängd, ingen menniska syntes till, och
tankfull och vemodigt stämd gick jag vidare, utan att
tänka på hvart det bar, förr än jag stod vid ingången
till en kyrkogård.
Helt förundrad, ty jag visste icke att här fanns
någon sådan, gick jag in. Den kabalistiska inskriften,
som jag blott kunde gissa mig till, på den första liksten
jag såg, sade mig likväl strax, att det var "Guds
utvalda folk", som här hade sin begrafningsplats.
Kyrkogårdar hade den tiden ett slags lockande
intresse för mig; i dessa mer eller mindre lyckade
inskriptioner läste jag sa mycket mellan raderna och
roade mig att i inbillningen återgifva form och lif åt
det multnade stoftet under torfvan, som jag stod på,
då jag läste dess namn och ålder.
Sedan man sjelf sett någon älskad varelse begrafvas,
finner man i dessa inskrifter så mycken smärta,
så många tårar, att man vill qväfvas deraf; och hjertat
sammanpressas vid läsningen af dessa utgjutelser af
hopp om återseende, dessa förtviflade ansträngningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
