Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V. Var det hon?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Jag vände mina steg emot staden igen, men
ihågkommande mitt löfte att återkomma till
Stallmästaregården, tog jag vägen dit, ehuru de som der skulle
vänta mig, troligen redan gått derifrån, men jag hoppades
att der påträffa någon omnibus eller åkare.
Emellertid hade jag icke följt vägen, utan gått,
som jag tyckte, en genväg snedt öfver Haga park och
kom fram vid stranden af Brunnsviken, men troligen
hade jag förvillat mig i mörkret, ty ehuru jag gått
tillräckligt länge för att redan kunna vara vid
värdshuset, syntes det icke till.
Jag stannade och såg mig omkring, jag kunde
alls icke igenkänna hvar jag var. Månen speglade sig
i vattnet, lyste på den gungande säfven vid stranden
och de våta stenarne, vinden for susande genom det
dallrande asplöfvet öfver mitt hufvud, det var just en
sådan tid och ett sådant ställe, som stegrar känslan
och inbillningskraften till det yttersta, men som nästan
alltid gör dess bilder och intryck fantastiska, mörka
och sorgliga.
Förtjust öfver den vackra tafla jag hade framför
mig och med sinnet uppfyldt af tanken på de dunkla
scener jag nyss sett, kastade jag mig ned i det daggiga
gräset vid sjön.
Likväl hade jag icke legat här i tio minuter,
förrän ett sakta prassel i buskarne väckte min
uppmärksamhet, och en liten krokig och mörk menniskofigur
framträdde varsamt, stannade i skuggan och såg
sig omkring. Efter några sekunder gick han fram
emot stranden, och när månskenet nu med sin fulla
glans belyste honom, igenkände jag ännu en gång den
lille judgubben.
"Åter denne gubbe! Drömmer jag eller är jag
vaken? Denna figur spökar då ständigt för mig,"
tänkte jag förundrad, seende honom glida, tyst och
hastigt som en ande öfver gräset. Och sakta resande
mig upp, följde jag efter honom, tills månskenet hindrade
mig att osedd gå längre. Emellertid var jag honom
tillräckligt nära för att iakttaga alla hans rörelser.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
