Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Hämden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAMDEN.
159
"Nej . . .jag sålde just häromdagen en präktig
syrtut . .. ska du då nödvändigt vara klädd alldeles som
en herre?"
"Sådan fråga! . . . tycker ni val, att man utan att
väcka uppseende kan fara vintertiden i ’nankinsbyxor
och sommarrock."
"Vänta,, nu har jag det.. . det hänger en varg-
skinnspels derinne, som jag tagit i pant.. . han har
hängt der sa länge, att malen väl icke lemnat många
hår qvar. . . den kunde du kanske ta ?"
"Nå, då går det an... skaffa mig nu en smula
vatten och såpa," återtog Carl, som fattat tag i en
liten spräckt spegel, hvilken hängde på väggen och nu
sökte befria sig från den rikedom af svart tofvigt skägg,
som betäckte mer an hälften af hans ansigte. Men
knifven var slö och skägget styft, det var intet lätt
arbete och framkallade de fasligaste eder och grimaser,
innan det någorlunda lyckades.
Ändtligen var den besynnerliga toiletten slutad.
Det var icke mer en hamnbuse, en trasig kringstry-
kande tiggare, med fysionomi af en bandit, som stod
der, men det var någonting som tog sig nästan ännu
sämre ut. Man kunde vid anblicken af denna resliga
figur, i de tunna benkläderna, den korta barslitna roc-
ken och de illa stärkta skjortkragarna, icke afhåija sig
ifrån på en gång ett leende och en smärtsam känsla,
sa högst opassande voro dessa dåliga kläder, sa skä-
rande var kontrasten emellan hans utseende och hans
kostym.
Man tyckte att de förra trasorna och det vilda
skägget passade tusen gånger bättre . . . han väckte då
fruktan och afsky, men nu .medlidande och åtlöje.
Det finns menniskor, som i sina anletsdrag, sina
uttryck och hela sin figur bära en ovedersäglig stäm-
pel af underlägsenhet, hvilken aldrig kan utplånas, och
man tycker då, af en oöfverlagd känsla, att deras drägt
och ställning böra stå i öfverensstämmelse dermed,
andra deremot, som naturen påtryckt ett lika outplån-
ligt drag af finhet och intelligens och då man ser dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
