Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Hämden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
HAMDEN.
163
ännu qvar .’..hvad ar det då för en magnet, som
fängslar den kalla, nyckfulla Isabella der?
Det ar afton. I en stor, fyrkantig salong, der
månskenet, som skiner in genom de höga fönsterna,
strider med de nästan slocknade glöden i en stor spisel,
sitter just nu Isabella alldeles ensam.
Det ar fullkomligt tyst, man hor blott de takt-
mässiga slagen af den gammalmodiga, klumpiga och
förgylda pendylen på väggen öfver soffan. Månen
upplyser blekt och spöklikt några gamla porträtter i
ovala ramar, några högryggiga stolar, klädda med
damast, ett rundt bord midt på golfvet, samt speglar
sig i de slipade lampetterna på väggarne.
Sa hade den unga frun setat öfver en timme,
tyst och orörlig, dold af skymningen, men om man
kunnat se hennes ansigte, skulle man funnit att, om
hon var orörlig till det yttre, voro hennes tankar sa
mycket mera i rörelse.
Isabella har undergått en sa synbar och fullständig
förändring, att man knapt skulle igenkänna henne.
Hon som förr knapt tycktes hafva inrymt en lifligare
tanke i sin själ, fråu hvars, kalla och lugna yta allt
återstudsade, syntes i detta ögonblick vara rof for den
häftigaste rörelse.
Hennes kinder brinna purpurröda, hennes half-
slutna ögon blixtra ömsom af vrede och den mest
passionerade ömhet, hennes läppar röra sig, hennes
fingrar, som omedvetet fara åter och fram genom de
vackra lockarne, tilltrassla dessa på ett ganska grymt
sätt. Hon har lagt upp fötterna i soffan, stöder hufvu-
det mot armen och i samma ställning som ett sjelfs-
väldigt barn, var hon i detta ögonblick mer an vacker,
hon var förtjusande.
Hennes läppar hviska oupphörligt i alla möjliga
tonarter ett och samma ord . .. det ar ett namn, som
ömsom tycks framkalla hennes vrede, ömsom kärlek
och förtviflan . . . kanske ar det hennes mans . . . hon
hviskar det sa tyst att ingen, utom kanske den det
tillhör, skulle kunna uppfatta det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
