Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI. Hämden.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
172
DAGDRIFVERIER OCH DBOMMERlER.
i r
sig mot soffkanten, och * hennes eget bleka ansigte i
spegeln midtemot skrämde henne. Ljusen på bordet
tycktes henne brinna med en sa orörlig och matt låga,
deras sken förmådde icke upplysa det stora rummet,
från hvars mörka hörn hon tyckte sig höra ett spöklikt
prassel, såsom när vinden om hösten leker med de
torra lofven. De gamla porträtterna i sina ramar
betraktade henne sa listigt och grimacerade i dunklet,
och då gardinernas veck rördes af draget ifrån fönstren,
fruktade hon att få se förfärliga gestalter framträda
derifrån . .. med ett ord, Isabella var under inflytelsen
af dessa dunkla och oförklarliga aningar, hvilka hastigt
som blixten, utan någon yttre eller synlig orsak, för-
lama vår själ med en isande fasa, liksom om en
osynlig makt ett ögonblick för våra ögon öppnade
framtidens bok ... vi förmå icke klart tyda dess mystiska
hieroglyfer, men instinkten säger oss, att de innehålla
något förfärligt.
Dörren öppnades i detsamma, tysta och snabba
steg närmade sig henne, men den unga qvinnans paniska
förskräckelse hade nu nått sin höjd, och med ett qväfdt
skrik stötte hon ifrån sig Otto, hvars armar omslöto
henne, och sjönk blek och med slutna ögon ned på soffan.
"Isabella! Isabella, hvad ar det... förskräcks du
för mig?u hviskade han med denna ömma och låga
röst, som icke sinnena men hjertat uppfattar, och som
sällan förfelar sin magiska verkan.
Isabella igenkände den också. Det svarta moln,
hvars skugga nyss spridt mörker Öfver hennes själ,
försvann som en rök, för att med ens låta bilden af
den hon älskade stråla i all sin förföriska glans. Hon
uppslog ögonen och lät dem med berusning hvila på
hans ansigte, hon lindade armarne om hans hals och
upprepade hang namn, liksom drömmande och tycktes
i detta ögonblick ha glömt allt för öfvermåttet af de
känslor, som fylde hennes hjerta.
Det var nu Otto, som i sin ordning gjorde sig
lös och steg upp.
"Isabella! ... besynnerliga varelse," sade han all-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
