Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Den försvunne hökaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN FÖRSVUNNE HÖKABEN.
193
"Orinel!" upprepade Lotta fundersamt, "ja sa, det
kan val vara, men derför sa miste också Jakob hoppet
att sjelf få boden en gång.. . Det hade varit att bli
riker karl på några ar . .."
"Det hoppet hade jag aldrig...jag säger Lotta,
att jag ville förr dö an lefva bland silltunnor och smör-
by ttor hela mitt lif.. ."
"Åh, ha! Det duger allt det, minsann..."
"Men jag blir sjuk, bara jag tänker derpå..."
"Sa han pratar. . .Han må val förr bli sjuk af
att tänka på sin dåliga rock och sin fattiga mor..."
Jakob sänkte hufvudet och svarade ingenting.
"Jag har hört patron saga, att det bara kommer
ifrån henne, att inte Jakob kan finna tycke för handel och
vara som en annan menniska," fortfor Lotta, "för hon
skall hafva varit ett sådant der iint fruntimmer, som
ingenting duger till, förstås ..."
"Hvad säger du, Lotta... Duger hon inte till
något r ... Om du visste allt hvad hon gjort sedan
min far dog, och vi kommo i fattigdom ..."
"Se sa, blif icke sa eldröd i ansigtet. . . Inte vill
jag saga något ondt om hans -mor, men nog brås Jakob
på henne och har fått sina tankar och tycken med sig
ifrån modersmjölken . . . Det rår han icke for ..." tillade
Lotta tröstande, under det hon sopade tillsammans bröd-
smulorna på bordet, tog brickan på armen och beredde
sig att gå.
"Men se der ligger ju hans rock, med ena armen
ursliten . .. Bevara mig väl, gif hit den nu, sa skall
jag laga den åt honom!"
Den välvilliga gamla qvinnan tog rocken med sig,
stängde dörren, och Jakob var åter ensam.
Eörst beskådade han sin förstörda tafla och ka-
stade den sedan suckande i en vrå, gick derpå fram
och tillbaka med armarne i kors öfver bröstet några
minuter och stannade slutligen framför fönstret i ett
slags jnedvetslöst drömmeri.
Siskans qvitter och blommornas doft i det varma
solskenet förenade sig med klangen af klockorna, som
Claude Gerard. $
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
