Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VII. Den försvunne hökaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
194
DAGDRIFVEBIEK OCH DBÖMMEBIEB.
nu ringde samman i Johannis kyrktorn, att föra hans
tankar tillbaka till hans landtliga barndomshem och
hans mor; dessa minnen, som äfven hos den lyckligaste
menniska föda saknad .och vemod, ty afståndet förlä-
nar dem en glans och ljuf het, som ökas med hvarje
ar vi aflägsna oss ifrån dem, och slutligen qvarstå de
såsom den enda friska och gröna% fläck bland lifvets
senare bittra och förtorkade minnen.
Den stackars J akobs kind blef allt mera blek, och
tårarne, som samlats i hans ögon, rullade slutligen
stora och tunga utför hans kind.
De mörka ocK tunga vågor, som i detta ögonblick
häfde sig i den fattige och ensamme ynglingens själ,
förde på sin yta alla de qvalfulla känslorna af gäckade,
ungdomliga förhoppningar, förödmjukelser, hvarom han
aldrig drömt, tvång och lidanden, hvarpå det ungdom-
liga öfvermodet icke ens kan tro, men som fattigdomen,
denna grymma och allsmäktiga tyrann, innan kort
inpräglar i sinnet, önskningar och försakelser, drömmar
af purpur och guld, och smutsfärgad jernhård verk-
lighet, alltsammans förenadt till en känsla af outredt
qval, som nedtyngde hans själ. Hvem som nu sett
uttrycket i Jakobs ansigte och hela gestalt skulle fun-
nit föga anledning att rangera honom bland antalet af
dessa lyckligt utrustade, som "slå sig fram" i lifvet,
och efter tusen strider och knuffar ändtligen ernå en
tryggad ställning.
Då den gamle hökaren i sin förbittring entledigat
sin brorson från den plats han sa välvilligt gifvit
honom i sin bod, hade Jakob i första förtjusningen
öfver sin frihet anmält sig och blifvit antagen som
elev vid målare-akademien, men snart fann han, att
äfven med den största entusiasm och ifver att rita
näsor och öron, händer och fötter, man likväl nödvän-
digt måste hafva mat och tak öfver hufvudet.
Det var då, när hans lilla handkassa var slut,
som han blef biträde åt en målare i grannskapet, Jivil-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
