Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - I. En dram i skogen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
EN DBAM I SKOGEN.
265
bror i Grenna, som var rik, och jag tänkte först söka
upp honom ... och sa har Sotar-Olle lofvat mig att. . ."
"Sotar-Olle," afbröt Maja med omisskännelig för-
skräckelse, "nämn honom aldrig för mig, jag kan inte
lida’n, och det ar mig en hjertesorg, att du ar bekari-
ter med honom ... Det ar aldrig rätt med honom ...
Du vet hvad de sa’ om honom, när han flyttade hit,
att det stod i beviset att han suttit på fästning. Och
ser du, det tror jag också riktigt for sannt, för sa ser
han ut, och härom dagen, då far skickade mig efter
bandknifven, som han hade lånt, sa tänkte jag han
skulle skrämma lifvet ur mig."
"Hvad då för, hvad gjorde han mot dig?" utro-
pade Henrik ifrigt.
"Åh, inte gjorde han något, inte, men se det var
sa, att när jag kom till dörren af hans kula, sa var
den stängd ... och far säger, att han jemt sitter instängd
derinne när han ar hemma, sa att en inte kan slippa
in på en lång stund, och ett stort riktigt jernlås har
han för dörren, när han ar ute, det ar falle bra onödigt
här i bygden . .. Men nu sa var dörren bara stängd,
som jag tyckte, sa att jag gaf den en knuff, men det
måtte väl ändå ha varit en hake innanför, som han
inte riktigt hade lagt på, för det tog först emot en
smula, men -se’n for dörren upp på vid gafvel, och när
jag tittade in, sa stod Olle med ryggen åt mig och ref
i en hög med papperslappar, som han hade på bordet.
Nå, det var väl inte något farligt, men Jesses min
Gud, hvad han såg ut, när han vande sig om. Pap-
peret skjutsade han ned, sa fort som en blinkar, i en
kista, som stod öppen, och sa ryckte han bössan från
väggen med detsamma och vände den rakt åt mig,
och skrek: "stanna". Och ögona lyste i hufvudet på
honom, som på en varg under ett stenrös. Jag blef
sa förskräckter, sa jag sprang ut igen, men då kom han
straxt efter och hade lagt bort bössan, och skalle vara
sa kärvänlig och sa’, att han bara ville skrämma mig."
Claude Gerard. 12
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
