Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En gubbes minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN GUBBES MINNEN.
347
af sin häftiga gång, kunde hon likväl icke låta bli att
meddela mig sina farhågor, öfvertygad, som det tycktes,
om mitt intresse derför.
Jag tillbjöd mig att bara den ena korgen för att
lätta hennes gång på den steniga och ojemna vägen.
"Ja, kors om herrn vill ta dem båda två, sa
kunde jag springa förut," sade hon helt gladt och satte
hastigt båda de tunga korgarne ned för mina fötter.
Innan jag hunnit svara någonting, hade hon sprun-
git sin väg, följd af den lilla flickan med katekesen.
Nästan förargad öfver min artighet flyttade jag
bössremmen öfver andra axeln for att kunna bära båda
korgarne, och följde efter.
Helt svettig satte jag dem ned vid den öppna
stugdörren och gick in. Derinne satt vid ett bord,
längst upp vid det lilla fyrkantiga fönstret, en gammal
gumma med händerna hopknäppta på knäet,* ett par
stora runda glasögon uppskjutna i pannan och det grå
håret alldeles uppstruket och omknutet med ett band.
Sex eller sju små barn stodo rundtomkring, äfven med
hopknäppta händer, ty en af dem läste högt Fader vår.
Jag stannade utanför dörren; det halfdunkla rum-
met, hvars små fönster icke mycket dager insläppte,
denna gamla och dessa barn, som representerade bör-
jan och slutet af det lif, hvars fattiga och enformiga
historia jag tyckte låg sa melankolisk framför mig,
under det jag omedvetet eftersade de ord, som, på
en gång enkla och omfattande, innehålla detta sam-
ma lifs tröst och rättesnöre. Den gamla präglade
nu in dem i barnens minne; skulle hvart och ett af
dessa ord i deras hjertan växa upp och bära tusen
blommor, af längtan, tvifvel, kärlek, misströstan, hopp
och tröst; med ett ord, väcka deras religiösa lif, eller
ligga kalla och ofruktbara på lapparne blott? Troligen
skulle de bilda några dunkla torftiga begrepp; torftiga
liksom det yttre lif de gingo till mötes, der lidandet
lyckligtvis ar lika matt och lindrigt som njutningarna
äro ringa.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
