Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En gubbes minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
EN GUBBES MINNEN.
361
emellertid stående stilla, så länge att jag beslöt hoppa
ned och fortsätta vägen till fots, då vagnsdörren åter
öppnades och samma qvinna steg ur, men sade i det-
samma några ord med en röst, hvars hårda uttal allt-
för ofta jagat mitt hjerta upp i halsgropen, som man
säger, för attr jag icke skulle igenkänna den. Andlös
af rädsla och förvåning, tittade jag fram sa mycket
jag vågade, och tyckte mig i månens sken äfven igen-
känna hennes nåds ansigte under det stora hufvudklädet.
Hon stod qvar och sade ännu något med, en på
en gång både sorgsen och vredgad röst till den, som
satt i vagnen, men orden uppfattade jag icke, lika litet
som jag igenkände den röst, som svarade. Slutligen
syntes ett hufvud framlutadt genom vagnsdörren, och
på det langa ljusa håret trodde jag mig igenkänna den
tyske målaren, som sjöng så vackert den der söndags-
aftonen sommaren förut. Han höll i sina armar något,
som liknade ett bylte, ett paket, eller, som jag sedan
äfven inbilla4e mig, ett litet barn; qvinnan tog det,
tryckte det intill sig, lutade sig öfver detsamma, som
om hon vidrört det med sina läppar, lemnade det sedan
tillbaka in i vagnen och skyndade nästan springande
tillbaka in i skogen.
Den ljushårige herrn, som satt i vagnen ropade
flere gånger åt skjutsbonden, som insomnat, och vagnen
sattes slutligen åter i gång.
Jag följde med, tills jag igenkände vägen till herr-
gården, då jag hoppade af; de resande fortsatte vägen
der förbi utan något uppehåll, och jag skyndade mig
hem, undrande öfver, hvem den der qvinnan likväl
kunnat vara, ty ansigtet och drägten kunde jag icke
förena. Om aftonen berättade jag mitt äfventyr för
min mor. Hon syntes mycket bestört och fundersam,
men försäkrade mig, att hennes nåd varit hemma, och
att det var en mycket tokig och opassande inbillning
af mig, att finna en torpargumma likna henne, samt
förbjöd mig strängt att någonsin för hvem det an måtte
vara omtala denna dumma historia.
16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
