Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - II. En gubbes minnen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
min matmors yttrande: "Stanna qvar, Jakob", åter
satte mig ned igen, och det var med ett slags skadefröjd
jag såg honom, ännu efter mer än tio ar, bära
sin förlamade venstra arm i band.
För öfrigt stod han framför oss fullkomligt sådan,
som ni, herr Dürer, beskrifvit honom. Svartklädd,
med ett rödt band i knapphålet af sin eleganta frack,
något åldrad, men med samma listiga leende och nästan
samma liflighet i tal och gester.
Hennes nåd vände sina stora och klara, men
blinda ögon emot honom, välkomnade honom temligen
stelt och kallt och bad honom taga plats. Jag drog
mig något tillbaka, för att bättre kunna observera
honom, och då han såg att jag skulle bli vittne till
deras samtal, förde han det på franska, ehuru hennes
nåd svarade på svenska. Doktorn, eller, som han nu
kallade sig, professorn, syntes något generad och
besvarade hennes frågor efter hans hustru helt flyktigt,
med underrättelse att hon för sin fortfarande klena
helsa stannat i Italien och icke medföljt honom på
den "konstresa" i Sverige, hvarifrån han nu tänkte
återvända, sedan han likväl först besökt en "så kär
vän och slägting" som hennes nåd. Slutligen anhöll
han om några minuters enskildt samtal, och efter
några ögonblicks besinning gaf hennes nåd mig en
vink att lemna rummet; likväl tyckte jag mig märka
att hon önskade min närhet, så att jag stannade i
rummet utanför.
Efter en stund hörde jag deras samtal bli allt
mera högljudt. Det tycktes vara fråga om penningar,
som doktorn önskade erhålla, men som hon endast till
en del sade sig kunna bevilja.
Hans pretentioner måtte emellertid icke varit
ringa, ty jag hörde hennes nåd med vredgad röst försäkra
sig omöjligt, i detta ögonblick, kunna disponera
ens hälften af hvad han begärde, och det förslag han
då gjorde henne att lemna sina juveler i stället, syntes
mig bevisa, att hon stod i mera beroende af denna
menniska än jag kunnat ana.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
