Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Farmors skrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FARMORS SKRIN.
477
"Dessutom," fortfor hon, "sa var hon ju endast
några månader, när ni blef tagen, och när ni sedan
kom ut, sa var Sara död och flickan tagen till barn-
huset."
"Bo de qvar - Brelins menar jag - på samma
ställe an?"
"Ah nej, de ha väl flyttat tjugu gånger sen ni
var der; nu bodde de långt ned vid Jakt var fsgränden.
Brelin skulle få lite arbete vid snickerifabriken, men
han ar en sådan slarfver, sa det räcker väl icke länge."
"I Jaktvarfsgränden," mumlade Thorson, liksom
för att fasta denna underrättelse i minnet.
I sjelfva verket tycktes minnet af detta barn,
som efter qvinnans naiva utsago kämpade för att hålla
sig fast vid lifvet, hafva väckt en skymt af känsla
och reflexion hos den rödhårige mannen; hans lömska
och irrande blick hade blifvit liksom fuktig och öfver
det själlösa, obehagliga ansigtet spred sig ett sken af
melankoli eller mildhet. Denna själ, rå och dunkel,
detta hjerta, fullkomligt förhärdadt, och detta out-
vecklade, dimmiga förstånd hade likväl en enda sträng,
som ljöd någorlunda rent, då den anslogs: det värden
instinktlika ömheten för sitt barn, ett bevis att man-
nen stod framför tusen af sina likar, att ett medel
ännu fanns att åter väcka de bättre känslorna i hans
varelse. Minnet af hans egna lidanden som barn, den
omgifning, de exempel han haft, de upprepade slag
och smärtor, som barnets veka både själ och kropp
mast uthärda, innan mannen - sådan han nu stod
der - hunnit blifva förhärdad i både fysiskt och
moraliskt afseende, låg dunkelt och oredigt framfor
honom; han förmådde icke reflektera deröfver, men
han kände en ångest, som hans egna faror, nöd och
brott aldrig framkallat. Den som ar i stånd att älska
något annat an sig sjelf, den som ännu kan känna en
enda oegennyttig och ädel rörelse ar ännu icke andli-
gen död; det finnes en gnista qvar, som lefver under
askan i de kallnade kolen; men den varma andedrägt,
som kunde blåsa den till låga, hvar finnes den? Den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
