Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Farmors skrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
480
EN JAGARES HISTORIER.
eller åtminstone stadsfiskalen, och tänkte min sista
stund vara kommen, icke för klockan just, men, ni
förstår, om jag blifvit fast, %så hade de lätt fått reda
på hvem jag var. Det var i en blink jag tänkte det
der; men jag trodde nästan att jag drömde, när haa
hastigt tog af sig kappan och kastade den Öfver mig,
drog "kapuschongen" öfver mitt hufvud och hviskade^
till mig: "kom med mig, min gosse, sa skall jag hjelpa
dig undan". Med detsamma tog han mig under armen
och vände om med mig samma väg jag nyss sprungit
ifrån folkhopen. Också mötte vi straxt derpå hela
högen, som satte efter mig, men ingen enda tänkte på
att hindra oss, ehuru vi blefvo lite knuffade innan
vi hunnit förbi dem."
"Nå, var den der herrn er nuvarande husbonde?"
"Det var just den utländske professorn."
"Men hur kom det till att han hjelpte er?"
"Ja, det kunde jag alls icke begripa. Jag kom
sedan ihåg, att jag bland folkhopen sett en bättre klädd
karl, som betraktade mig helt envist, medan jag stod
och tuskade med bonddrängarne, och det oroade mig
litet, men som han straxt derefter var borta och /jag
inte mera såg honom, sa glömde jag det, men jag
tyckte mig sedan i professorn igenkänna densamme.
Hur det nu var, sa sade han mig att jag skulle få
komma i hans tjenst och följa honom åt, och på sam-
ma gång sa’ han mig en hel hop saker, som jag trodde
endast fan sjelf skulle kunna veta om. Det var sa
att svetten lackade af mig. Jag visste inte om jag
skulle sticka mig af i väg och fly för brinnande lifvet,
eller stanna qvar hos honom och lita på honom. Han
radade upp hela mitt lif för mig, men han sa’ det på
ett sa besynnerligt sätt ändock, att fastän jag kände
igen hvarenda bit, sa skulle en annan icke begripit
någonting. Jag vet mig aldrig, sedan jag var barn,
hafva kant förskräckelse för någon menniska, men den
här professorn pressar ihop själen i kroppen på mig,
sa att jag kan icke tänka på att sätta mig emot honom.
Och nu ser ni... Men låt oss gå in i skogen här, sa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
