Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Farmors skrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FAKMORS SKRIN. 495
"Men vet, tant," sade Agatha blygt, "jag tycker
att den största olyckan låg icke deruti att hennes man
var fattig, utan deri att han var en dålig karl."
"Ja, men jag ar fullt öfvertygad att han blef
dålig, just derför att han såg sig ur stånd att försörja
sin familj. Ser du, fattigdomen ar ett sa stort ondt,
att du icke har begrepp om allt hvad detta ord innebär,
och man kan aldrig taga nog många försigtighets-
mått för att derifrån skydda sina barn. Det säkraste
och bästa ligger i en uppfostran, som gör flickorna till
raska och bastanta varelser, hvilkas kraftfulla händer
icke sky något arbete, och hvilkas känsla icke lider
af att "munhuggas" med en månglerska, eller pruta
med en kund; hvilkas sinne, med ett ord, icke känner
någon förödmjukelse, och hvilkas kropp icke känner
tyngden af ett hårdt arbete. Med din uppfostran der-
emot finns intet sätt att trotsa fattigdomen; ty om
du äfven skulle kunna höja dig öfver förödmjukelserna
och försakelserna, sa skall din kropp likväl duka under
för ett lif, hvartill du icke blifvit uppfödd; och öfver-
tygelsen att du i alla fall handlat oklokt, då du upp-
offrat ditt lif, utan att glädja eller gagna någon, ty
den med hvilken du delat detta lif, ar vanligen den,
som - i fall han ar en hederlig och finkänslig karl
- du gjort det mesta onda, då du lagt bördan af ert
mörka lif på hans samvete. Medvetandet härom skall
icke en gång skänka dig martyrkronans tröst. Och, i
sanning, mig förekommer ingenting mera tröstlöst och
bedröfligt an upptäckten att man af brist på omdöme
och klar uppfattning af sin ställning ålagt sig upp-
uppoffringar och försakelser, som varit gagnlösa; att
man af öfverdrifven känslosamhet trott sig uppfylla
pligter, som varit ganska hårda, då man i sjelfva
verket endast begått dumheter. Jag har, Gud vare
lof, alltid aktat mig derför, ty jag skulle aldrig förlåta
mig sjelf, om jag haft en enda bitter stund, som jag
kunnat undvika," sade kammarrådinnan, som det syntes,
mycket belåten med det föredrag hon hållit, och hvilket
också utan tvifvel innehöll ratt mycket behjertans vardt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
