Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Farmors skrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
622
EN JAGARES HISTORIER.
någon aning, ehuru den skulle ega sa stort inflytande
på hans öde.
Konrad randas åter under de glasartade och döda
blickarne^ af sin gamla farmor i det öde huset; han
ser den hemska doktorn med det dyrbara skrinet, som
han grinande gömmer under sin langa svarta kappa,
och då denna kappa Öppnas, synes Frankes bleka upp-
och nedvända hufvud skymta fram under doktorns
arm;-han ser den mördade qvinnan, som träder ut ur
den förfallna kojan i skogen och söker släpa med sig
vestgötens tunga, spökande kropp, hvarom granrisgum-
man talat; han ar åter i det mörka trånga klädstån-
det i kyrkmuren och känner med förskräckelse huru
alla dess smutsiga och tunga inventarier falla öfver
honom; han vidrör en hand, som sträckes emot honom,
och då han fattar den för att undkomma detta skram-
lande och bullrande kaos omkring sig, sa ser han den
tillhöra den rödhårige mannen, som med barnet i sin
famn sträcker sig ut genom den svarta likvagnen. Allt
sammanröres i fantastiskt virrvarr, och badande af svett,
vänder han sig om på den hårda halmmadrassen.
Der uppe i Stockholm förbi operahuset smyger
emellertid i verkligheten den figur, som drömmen sist
visat Konrad, alldeles sådan han ser honom nu med
barnet i sina armar.
Klockan ar två på natten, gaslågorna äro släckta
och oktobernattens mörker hvilar öfver torg och gator.
Den store kungens hand sträcks hotande ut i mörkret
öfver torget, som bär hans namn; ett och annat ljus
skimrar ännu i slottets höga fönster och dimman ligger
tjock och kall öfver strömmens mörkgröna vatten.
Den rödhårige mannen smyger tyst och snabb
fram ifrån gathörnet upp på trottoaren vid Norrbro;
hans spejande ögon, som aldrig ännu med trygghet
och lugn skådat ut i denna verlden, sökte nu, mera
oroliga och ängsliga äa någonsin, att genomtränga
mörkret omkring honom. Allt var tyst, ingen enda
vandrare syntes; det fina kalla regnet, som föll ned
och uppblötte gatornas dam till en smuts välling, gjorde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
