Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - III. Farmors skrin.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FAEMOKS SKRIN. 653
lata mig tro att allt hvad jag nu berättar dig endast
varit en dröm. Ändtligen var midnatten förbi, jag
närmade mig stället invid muren, der jag sett qvinnan
upptaga stenarne och nedlägga skrinet. Jag lyste om-
kring med den lilla blindlykta jag medtagit, och fann
snart samma fyrkantiga släta sten. Den var spräckt,
jag igenkände den mycket väl vara densamma som jag
då gifvit akt på. Jag hade medtagit ett jern för att
lättare lossa stenarne, och satte nu lyktan sa att dess
sken föll på stenen, medan jag sjelf skymde det ljus,
som möjligen ifrån gallerporten utåt gatan kunnat
märkas. Detta arbete var mindre svårt an jag för-
modat; stenen, som var tunn och flat, var icke tung;
jag upplyfte den utan möda och såg nu, hvad jag för-
modat, att den dolde en öppning i muren derunder.
Jag tog lyktan och lyste ned. Villades jag af min
inbillning och min lifliga önskan, eller var det väl
sanning, skrinet lyste emot mig dernere, jag såg dess
blanka gyllene sirater och silfverhörn, det lag icke
djupare ned an att jag kunde räcka det med armen.
I detta ögonblick slog klockan två i tornet upp-
öfver mig, och strax derefter tyckte jag mig hora
ett svagt skramlande ljud; det lat som det kommit
inifrån kyrkan, jag kastade ögat åt dess höga mörka
fönster, som voro straxt bredvid, och tyckte att ett
blekt och hastigt sken lyste till derinne. Jag blickade
in genom de små rutorna, men det syntes intet mera,
kanhända var det blott en synvilla; man ser ofta i
mörkret falska blixtar for ögonen. Jag lyssnade, intet
ljud hördes mer, endast rasslet af trädens grenar, som
vinden förde emot taket af likboden.
Ännu en gång lyste jag ned i hålet vid mina
fötter. Jag såg mitt skrin helt tydligt dernere, och
läggande mig på knä, räckte jag ned armen och kände
omkring med handen i muren. Jag höjer mig kanske
icke i ditt omdöme, min Agatha, då jag tillstår för dig,
att kanske ingen menniska ar i stånd att känna en sa
liflig och sa ytterlig förskräckelse som jag, men denna
känsla har för mig en sådan tjusning, ätt långt ifrån
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
