Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV. Harolds skugga.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Bergland mumlade någonting, som säkert icke var
smickrande för löjtnanten, drog ned sin mössa och
raskade af sig regnet.
Båda förblefvo tysta några minuter och löjtnanten
ämnade åter öfverlemna sig åt sin böjelse för
halfslummer, då han väcktes af en blixt, klarare än de
föregående, vid hvars sken jag tyckte mig se Harolds
resliga gestalt lutad öfver bråddjupet, på hvilket jag
alltjemt hållit mina ögon riktade.
I nästa ögonblick var allt åter insvept i mörker,
så mycket ogenomträngligare som jag ännu var bländad
af det starka skenet.
Jag hörde emellertid en mängd sten och grus
rasa utför branten i flera repriser, samt ett buller såsom
af afbrutna trädgrenar och slutligen ett kort
genomträngande skrik och derefter var allt tyst.
Jag lyssnade ångestfullt och beredde mig nu i
min ordning att lemna mitt gömställe, för att uppträda
såsom handlande person i den mystiska scen, som troligen
spelades der borta bakom granarnas täta och
mörka kulisser.
Till och med löjtnanten stack fram sitt hufvud
med ett uttryck af oro, och Berglund, hvars kärlek
till sin herre, nu då han trodde honom i verklig fara,
öfvervann hans klena mod, steg ned ifrån kuskbocken.
"Ja, nu ska jag säga att löjtnanten får svara för
sig sjelf, men jag kan inte sitta här och låta min herre
mördas," sade han beslutsamt och närmade sig vagnsdörren,
liksom i hopp att få Thures sällskap.
"Hör på, kära Berglund," sade denne, sedan han
besinnat sig ett ögonblick, "det var tydligen icke din
herres röst vi hörde; efter min öfvertygelse var det
en gris eller en barnunge som skrek så der otäckt;
en karl piper icke på det viset. Jag stannar der jag
är, men gå du, om du behagar, jag åtar mig att hålla
hästarne."
"Nå, det besväret är måttligt efter de stå som
stolpar," mumlade Berglund, tog ett raskt beslut och
hoppade öfver diket, som skilde landsvägen ifrån skogen,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
